Anomali
För en vecka sedan gjorde jag något som jag aldrig gjort tidigare. Jag stannade hemma från jobb utan att egentligen vara sjuk. Då jag inte brukar stanna hemma ens när jag känner mig krasslig så var det en anomali. Mina första sjukdag sedan 2011. Men jag behövde den. Behövde bädda ner mig i soffan och titta på menlösa tv-serier. Substanslöst flöde av information. Behövde det där för att frikoppla hjärnan en stund och på så sätt hitta nya angreppssätt på livet. Filosofi. Jag ska inte låta kärleken bära iväg med mig på det sätt den gjort, utan måste istället låta den finnas där sida vid sida med allt annat. Visst är den det egentliga syftet med allt, jag tror fortfarande det, men ibland får man nog begränsa dess utrymme. I alla fall lite. Hålla den i lite stramare tyglar och inte bara ge den fritt spelrum i mitt inre. Fullständig access. Genom att göra det har jag riskerat alldeles för mycket. Hur våldsamt vackert den än är när den härjar gränslöst, så måste nog vissa av oss vara lite försiktiga i samvaron med den. Vi måste föra i dansen istället för att låta oss föras. Kontroll och allt det där. Måttfullhet. Det enda jag räds är om det kommer att påverka inspirationen? Jag har med oerhörd tacksamhet tagit emot allt det kreativa som flödat genom mig på ett aldrig tidigare upplevt sätt. En text i varje tanke. En vers i varje hjärtslag. Ett färgsatt sinne. Allt det där hon har fått mig att se. Som hon får mig att se. Den har funnits där hela tiden och jag hoppas att den inte går förlorad. Det är en fråga ännu så länge utan svar. Så jag låter den ligga där på soffbordet och inte bry mig om frågetecknet. Det får helt enkelt framtiden utvisa.
Daniel