Inramad
Jag sitter på golvet i mitt vardagsrum. Runt om mig ligger dikter jag skrivit. Jag sitter inramad och har beslutat mig för att skicka in dem i hopp om att bli publicerad. I alla fall ett försök. Dikter och fotografier i kombination. Så jag sitter och redigerar. Skriver om. Skriver till. Sorterar och formulerar. Jag vet att de betyder mer för mig än den litterära kvalitet som de kanske besitter men jag vill ändå göra ett försök. Det är ju ändå mitt eget hjärtas alldeles unika språk. Ett samtal om henne. Förvisso en monolog men ändå. Vinet glimrar rött i glaset bredvid mig och i stereon spelas Håkan. Högt. På något sätt har jag hittat mig i honom. Jag förstår vad han säger. Strofer att relatera till. Strofer som letar sig rakt in i den kärna som är jag. Bullseye. Jag känner en viss oro för att jag i framtiden kanske inte kommer att klara av att lyssna till honom på samma sätt som nu. Det erkänner jag. Låtar så förknippade med skeenden och tillstånd. Uppvaknande och det onåbara. Samtidigt har jag äntligen förstått honom och känt essensen av det han skriver. Glasklart tolkad. Samma beståndsdelar som genomsyrar mina egna bokstäver. Mina egna ord. Så jag hoppas ändå att han alltid kommer att finnas närvarande där bland spellistor och tankar. Hade jag fått välja hade jag öppnat den där för alltid troligtvis opublicerade lilla diktsamlingen med några av hans ord. För att sammanbrygga. Prolog. Några ord på vägen in i det som är mitt livs tripp. Det hade varit talande. På många sätt hade det bara känts så rätt.
Jag ändrar ett ”vackert” till ”gnistrande” för att bättra på flödet i en av texterna och det slår mig hur naket livet kan vara. Ja, när vi väl vågar öppna upp oss och erkänna. På vinst eller förlust. Jag betraktar det objektivt. Trots att vi riskerar att fullständigt skjutas ned i processen så ligger det ändå något förtvivlat grandiost i just det. Att våga och riskera allt. Att våga och vara villig att fullständigt brinna upp i skeendet. I sorgen finns det ändå något ärligt. I känslan av att inte räcka till och i självtvivlet finns det ändå något som gör oss levande. Som får oss att våga känna efter och som gör oss till någon. Jag tar en klunk vin och lyssnar på textraden som strömmar från högtalarna:
”Det gör ont att veta, men lika ont att undra”
Daniel