Jubileum
Det är idag exakt tio år sedan vi träffades. Hon och jag. På dagen faktiskt. Min första dag på jobb för tio år sedan. Nästan en fjärdedel av mitt liv. Redan där och då tyckte jag det var någonting utöver det vanliga med henne. Nej, det är ingen efterkonstruktion, jag kommer ihåg intrycket jag fick den där dagen i Mars 2005. Unik. Min reaktion sitter stark där i minnebanken. Odeletebar. Båda våra liv såg väldigt olika ut då. Men livet gick vidare. Människor försvann, andra tillkom. Vi blev äldre. Jag visste inte då allt det där som hon skulle komma att sätta igång i mig. Hur hon skulle komma att få mig att känna. Vilka färger hon senare skulle komma att måla mitt sinne med. Känslostorm. Tiden går och idag är vi där vi är. Livet tar sina steg. Jag känner tacksamhet för allt det som hon har gett mig, allt det där som hon själv inte ens är medveten om. Trots att det aldrig blir vi så skulle jag inte vilja vara utan det. Jag har ofta förbannat mig själv för att jag på en strand på Koufonissi tog det där beslutet att berätta för henne men jag vet också att jag på min dödsbädd hade ångrat om jag aldrig gjort det. Det hade ju kunnat bli något så oerhört vackert. Ja, tio år. För mig är det en dag värd att på något sätt fira. En dag långt viktigare än jul, nyår, påsk och midsommar tillsammans. En dag som verkligen betyder något. Högtid. En dag som förändrade mitt liv. Jag inser att hon inte ser det riktigt så men idag firar jag det som bor i mig. Känslan av att nu veta vad det där hjärtat faktiskt är till för, vad det kan åstadkomma. Dess natur. Förmågan av att faktiskt kunna känna såhär.
Jag tänker på hur jag är i hennes närvaro. Hur jag blir som en nervös liten tonåring. Svamlande och osammanhängande. Blyg. Jag känner i stunder inte igen mig själv och vet inte varför jag reagerar så. Jag säger saker som jag inte tänkt säga samtidigt som jag inte lyckas säga saker som jag tänkt. Visst är det konstigt. Att inte har riktigt kontroll över sin kropp och sig själv. Känner mig klumpig. Känslan av att veta precis hur jag vill bete mig men att misslyckas kapitalt med det. Ja, ni vet kanske hur det kan vara. Ni vet vilken effekt vissa människor kan ha. De som gör en till kärlekens och förälskelsens stappliga marionett.
Så en stor skål till alla er med hjärtan, både de brustna och de hela. Till alla er klädda i förälskelsens ofantliga mantel, både den olyckliga och den lyckliga. En skål till alla er som någon gång tillåtit er att känna och fullständigt berusats som en följd av det. Till alla er som har förmågan. Jag höjer mitt glas till er. Till oss. Vi som vågade brinna.
Lev och älska!
Daniel