Lova mig att ni tar hand om kärleken

Mitt senaste förhållande varade i sju år. Missförstå mig nu inte i det jag skriver. Det finns inget jag ångrar med de där åren. Vi hade kul. Det var på många sätt en härlig tid. Vi reste, vi skrattade mycket tillsammans och det var hon och jag. Vi älskade hett och vackert men jag ÄLSKADE henne aldrig, inte på riktigt. Jag brann aldrig. Jag har insett det nu. Det som finns i mig idag fanns inte då. Och till slut tog det just slut. Och anledningen var att jag varken ville gifta mig eller kunde lova henne att vi en dag skulle försöka bli föräldrar. Såg det aldrig som ett alternativ då kärleken och förälskelsen aldrig fanns där. Inte på riktigt. För det är saker som jag idag, med den kärlek jag bär inom mig, inte skulle ha något emot. Det där med föräldraskap och giftermål menar jag. Vi är på inga sätt ovänner idag, mitt ex och jag. Det är inte så att vi umgås men en gratulation eller hälsning då och då skickar vi till varandra. En kopp kaffe och ett wienerbröd. Jag har i stunder mått dåligt av vetskapen om att jag kanske kastade bort hennes år genom att aldrig ge henne det hon mest önskade. Att jag därigenom gjorde henne illa. Att jag aldrig älskade henne. Idag känner jag en oerhörd glädje för att hon träffat någon som brinner för just henne. Att hon är lycklig och fått allt det där jag aldrig förde till bordet. Jag blir rörd när jag tänker på hur de förra året fick en fin liten dotter tillsammans. Jag känner mig så glad för att hon är ”hemma” idag. ”Hemma” i en ny liten familj full av kärlek och harmoni. Glad för att hon funnit en ro i allt det där som jag omedvetet hindrade henne från. Hon är där hon hör hemma. Där hon alltid skulle varit. Hos någon annan än mig. I ljuset av allt det där och helgens händelse har jag kommit till insikt. Jag tog en sjukdag för att tänka. Jag ser strukturen av en klarhet som bringat en ny livsfilosofi. Jag har insett jag nog inte är ämnad för det här med kärlek. Att den kanske inte är tillgänglig för alla. Inte ömsesidig i alla fall. Kanske förälskar sig vissa av oss i människor som är onåbara. Som ligger utanför vår räckvidd. Jag vill påpeka att jag inte menar detta på något bittert eller krasst sätt. Nej det är i grund och botten ett praktiskt och rationellt tankesätt. Realism. Som den matematiker jag är så närmar jag mig det ur en statistisk synvinkel. Jag leker med odds. Chansen att det som finns i mig idag skulle försvinna och att jag dessutom skulle få uppleva det igen OCH att det då skulle vara delat känns ytterst orimlig. Sannolikhetslära. Det har bara hänt en gång och det är ju precis såhär jag vill känna för någon. Själva essensen av kärlek. En vilja av att ge hela mitt hjärta till någon. Att skänka min själ. Och tyvärr händer det inte så ofta. I alla fall inte för mig. Att förälskelse inte är min paradgren är tydligt. Det gör mig stum och irrationell. Blyg och svamlande. Så att istället för att bli bitter på livet tänker jag att det är bättre att inte ha några förväntningar alls på det. Skulle det inträffa så blir jag positivt överraskad. Då är det en vacker gåva. Men tron att det inte kommer att hända är nog medicinen. Att inte se det som en nödvändighet för ett lyckligt liv. Att försöka koppla bort det. Att ge accept åt tanken att det kanske inte är jag som kommer att vandra hand i hand bland vitsippor i väldoftande skogsmark med någon. Eller somna med min älskades huvud mot mitt bröst. Att det inte är för mig att ge spontana uttryck för min kärlek till någon annan. Det är kanske bara så livet förhåller sig. Jag säger inte att det INTE kommer att hända men jag vill inte gå och förtvivlat hoppas på det.

Jag hoppas att alla ni som delar det där med någon inte tar det för givet. Inte tar det ömsesidiga som en självklarhet. För inget kan vara mer fel. Det måste vårdas. Det måsta hyllas. Ni måste ta hand om det och se det unika i det ni har. Ta hand om varandra och det sanslösa som ni delar. För kärleken är onekligen det vackraste kraft som finns hos oss. Det starkaste och mest självklara. Ögonöppnaren. Känslobringaren. Ljusbäraren. Det är tyvärr kanske bara så att den inte är ämnad för alla. Så om livet tilldelar er den ynnest det är att få uppleva allt det där så lova mig åtminstone det. Att ta hand om den när den besöker er och se den för vad den verkligen är. Fullkomlig och fantastisk. Välsignelse i dess rätta benämning. Ni är de utvalda.

 

Lev och älska

Daniel

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera här: