När allt rämnar
Har ni någonsin tyckt om någon så mycket att hon fyllt hela ert hjärta. Att bara tanken på att hon plötsligt skulle ryckas bort ur ditt liv får marken att skaka. Jag vet inte hur ofta man springer på människor som dem men jag har gjort det och igår rämnade allt. Att själv vara orsaken till att någon plötsligt kanske inte finns som en del av ens liv gör det än värre. Jag talar inte bara om kärlek. Visst är det den känslan som bor i mig i all sin renaste prakt. Att jag är förälskad är odiskutabelt. Men det finns även en vänskap som övertrumfar allt. Man säger att förälskelser kommer och går. Jag vet inte om det är så för jag har aldrig känt något liknande. Vad jag vet är att vänskap är beständigt. Något att kämpa för. Ta strid för. Jag står i frontlinjen. Jag har länge vetat att jag inte har det hon söker. Att jag inte tilltalar henne på det sätt som gjort att hon tagit en chans med mig, men som vän vill jag tro att jag varit uppskattad. VI har haft kul ihop. Skrattat. Varit oss själva. Diskuterat högt och lågt. Djupt och ytligt.Visst har jag drömt om hur det skulle vara att vara den som går där vid hennes sida. Som hållit hennes hand. Varit en extrapappa till henne två fina småtjejer. Hur det skulle vara att göra hon och jag till ett vi. Känslan av att vakna upp med hennes vackra ansikte där på kudden bredvid min. Bo ihop. Ja allt det där ni vet. Jag har till och med ändrat min ståndpunkt när det gäller en sådan sak som giftermål. Allt det där i tanken. Men allt står sig slätt när man plötsligt konfronteras med verkligheten att kanske aldrig få träffa henne igen. Att aldrig kunna slänga iväg ett musiktips eller dela en stund tillsammans. Det som jag värdesatt så oerhört. Hon har öppnat min värld och gjort den så mycket ljusare. Hon är allt det där som jag söker. Komplett och underbar. Känslan av att mörkret nu skulle sluta sig igen är tung att bära. Marken jag går på skakar. Luften smakar av svavel. Vänskap som den här får inte gå förlorad. Det får den bara inte.
Daniel