Gult kort
Redan tidigt i år fick jag känslan att 2015 skulle bli året då hon hittar hem. Att hon är redo för nästa steg. Nystart. Året då hon finner sin väg och hittar honom. Han som tänder den där våldsamt vackra elden i henne. Som får henne att se alla de där färgerna och som för henne bort i en berusande känslodans. Allt det där hon framkallar i mig. Jag vet att det kommer att hända förr eller senare och på den senaste tiden har den där känslan blivit alltmer påtaglig. Jag unnar henne sannerligen allt det jag själv bär inom mig. Det finns ingen jag unnar det mer. Men redan nu får han mig att känna mig liten och genomskinlig. Utan substans. Det erkänner jag. Som om han spelar i högstadivisionen och jag i korpligan. En släpande mittback med ett gult kort redan tidigt i matchen. Hur de tillsammans blir något långt större än jag någonsin hade varit kapabel till. Dagen kommer då jag måste möta allt det där och risken finns att den kommer snart. Men möta det måste jag. Alternativet att plötsligt inte ha henne som en del av mitt liv känns mycket tyngre att bära. Så på olika sätt arbetar jag med mig själv för att ge mig verktyg. Jag har tagit tag i allt det. Jag har lagt upp en väg. Att vara så redo som möjligt när det inträffar. Ja, redo blir man nog aldrig men så lite oredo som möjligt i alla fall. Att hon är det mest vackra jag någonsin stött på gör det till en utmaning. Att hon är den enda som slagit an alla strängar i mig gör att det kommer att sätta mig på prov. Men allt det där är bara för mig att hantera. Acceptansen för att livet lever sig själv och att vi ibland bara är dess pjäser kan vara tung men ack så nödvändig.
Lev och älska!
Daniel