Hem
Det behöver inte vara stort. Huset. Det är ju bara jag. Ett sovrum, ett vardagsrum med en öppen spis, ett rejält kök och ett extra rum med stora fönster. Jag tänker mig från golv till tak. Utsikt. Ett rum ämnat för kreation och rekreation. En studio, atelje och skrivarlya. Allt mellan samma väggar och med ett hav inom synhåll. Precis som jag ibland finner ro i det att kärleken bär iväg mig bland tankar och drömmar kan också tanken om det där lilla huset göra det. Österlen. Lite mark för en kryddträdgård. Ett äppleträd, vin- och krusbärsbuskar. Rabarber. Forsythian som varje vår gifter sig med en nyvaken sol. En orgie i guld och gult. Jag kommer troligtvis aldrig ha råd men drömmen är gratis. Det är en erfarenhet jag är rik på. Ja jösses vad mina drömmar gjort mig förmögen. Missförstå mig nu inte. Jag gillar att bo där jag bor. Mitt i Malmö. Puls. Tilltalas av den kittel som staden är. Det faktum att man på nästan ett ögonblick kan befinna sig i Köpenhamn är i sig fantastisk. Men jag är inte enkom en stadsmänniska, jag är både och. Jag finner näring både i staden och på landet. Jag söker hela paletten. Allt och inget är ett hem. Funderingar på just ordet ”hem” drabbar mig för övrigt ganska ofta. För mig är det inte en plats utan snarare en sinnesstämning. Ett tillstånd. Ro och trygghet. Det finns inte fixerat på en karta. Ingen knappnål som utmärker dess plats. I stunder har jag känt mig mer hemma på en balkong i en enslig bergsby i Grekland eller på en sommarfilt vid kanalen med det skönaste av sällskap, än på stället där jag de facto bor. A state of mind. En själslig sammanstrålning. Både staden och landet. Någon sa en gång att ens hem är där man är älskad. Jag minns inte vem det var men jag gillar definitionen och förstår den till fullo. En vacker förklaring. Ghandi kanske. Så jag finner ro i tanken, även det på ett sätt ett hem. Finner ro i den mentala bilden av det där huset och allt det som mitt hjärta bär iväg mig på. Finner ro i bilden av ett hem.
Lev och älska!
Daniel