Valborg
Det karakteristiska ljudet när korken lämnar flaskan studsar i lägenheten. Påpassligt finner det sig i mellanrummet mellan två låtar. En paus. Jag häller upp ett glas av vinet, sätter mig i soffan och scrollar igenom en stor del av vår historik. Våra meddelanden. Ord skrivna till varandra. I stunder lite pinsam läsning, det erkänner jag. Men i stunder finner jag också lite charm bland alla bokstäver. Det är tydligt att det är den kännande människan som skriver till den som framkallar känslor. Tydligt på många sätt. Mer känsla än förnuft och eftertanke. 90 procent av samtalen har initierats sv mig. En procentuell höftning men troligtvis inte så långt från sanningen. Det talar sitt klara språk. På senare tid har jag försökt lägga band på mig själv. Inte skriva så fort andan faller på. Hålla mig mer neutral i mitt språk. Nedtonad och vanlig. Lägga band på det valborgsbål jag bär på och inte låta dess lågor destruktivt antända det som angränsar. Det som är viktigare än allt annat. Kontroll. Vis av historien springer jag runt med en vattenhink och släcker gnistor. Men det är viktigt. Jag vill inte förgöra det som betyder något. Det som är beständigt. För alltid. Vill inte förstöra det genom att oaktsamt bara vara jag. En viktig lärdom. Det tar sin tid att gå igenom det som skrivits och i stunder skrattar jag till. Pinsamt, charmigt, allvarligt och lekfullt. Allt det där finns där. Alla nyanser är närvarande. Paletten fullständig. På ett sätt som livet självt. I miniatyr. Ett spotify på random spottar plötsligt ur sig en låt av Håkan. Det blir ett av de där tillfällena då slumpen ter sig genomtänkt och planerad. Ni vet hur det kan vara. Händelser som trots att de är tillfälligheter tronar som ytterst välplanerade och i klockren skrud. Ja ibland blir det bara så. Livet i all sin enkelhet.
Lev och älska!
Daniel