Februari

Det är inte bara vissa konserter som jag metodiskt undviker. I möjligaste mån ger jag mig sällan ut på stan på lördagar, framförallt inte om det är bra väder. Den om än marginella risken att springa på dem finns där och ett sådant möte hade fortfarande gjort ont i mig. Känslan av att vara sådär fullständigt underlägsen. Jag tänker på en incident som inträffade för ungefär en och en halv vecka sedan. Jag skulle möta upp med några vänner på en After Work som de övertalat mig till. Så var i alla fall planen innan mina spöken började rida mig. Precis när jag kommit dit så tyckte jag mig se henne. Hastigt. En ögonblicksbild av någon som inte alls behöver vara hon men just där och då spelade det ingen roll. Min första tanke var glädje över ett första möte på över ett halvt år men sedan dök plötsligt en man upp i ögonblicksbilden. Det räckte för att i min fantasi göra honom till hennes pojkvän. Alltig tog bara bråkdelen av en sekund innan de försvann ur mitt synfält men jag han ändå registrera honom tydligt. Snygg, skäggväxt med ett lätt hipsterutseende som är sådär precis lagom, inte på det överdrivna sätt som är så vanligt idag och som vi alla kommer att skratta åt om 15 år. Han tonade fram som en man som ser ut precis sådär som man önskar att man sett ut. Självklar. Såhär i efterhand inser jag att det mycket väl inte behöver ha varit dem men just där och då blev det en odiskutabel sanning. Den där korta sekvensen av honom fick mig att krympa. Han som är allt jag önskar att jag vore. Känslan att jag bara var decimeterhög blev påtaglig. Risken var att ett möte med dem skulle tillintetgjort mig där på fredagsaftonen. Att den första gången vi sågs på drygt sex månader skulle bli tillsammans med honom var en risk jag inte vågade ta. Visst, jag skulle säkert förmå mig själv att spela mitt vanliga ”glada och trevliga om än lite lätt nervösa” jag, men i mitt sinne och hjärta skulle det råda kaos. Så jag skickade ett sms till en av mina vänner och skyllde på magproblem och lämnade återbud. På väg hem tänkte jag på något som jag funderade på redan när jag tog beslutet att berätta för henne om vad hon betyder, nämligen känslan av att hon spelar i en helt annan division än jag. Ja inte bara hon utan även hennes vänner. Vänner som alla är väldigt trevliga, smarta, snygga och med humor. Jag har trivts väldigt bra i deras sällskap men på väg hem var känslan att han passar in så mycket bättre där i det sammanhanget, i deras sammanhang. Allt fött ur bara en skymt av något som kanske inte ens var där. Ett synens misstag. Ja, februari blev inte riktigt som jag tänkt. Oväntat svår dök den upp där i början av det nya året. Alla hjärtans dag, den där fredagen och det precis avslutade sportlovet. Alla formade de den sista vintermånaden. Ja, sportlovet. Vecka 8. Jag har sett för mitt inre hur de rest iväg tillsammans, som en familj. Hon, hennes tjejer och han. Jag har sett hur tjejerna skrattat när han skämtat i en gnistrande vit skidpist. Eller hur de lekt i en pool någonstans på varmare breddgrader. Jag har sett hur han hittat en plats även i deras hjärta. Jag har sett hur hon hittat hem i sitt liv vilket i sig är väldigt vackert. Det är ju så hennes liv ska se ut. Exakt så det ska vara när allt faller på plats, när kärlek, passion och åtrå finner sitt utrymme. När livet får spela ut hela sitt register. Hans förmåga att påverka mitt sett att se på mig själv hade jag dock kunnat vara utan. Hur han i stunder demaskuliniserar mig och effektivt suddar ut mina färger. Gör mig blek. Det är hans superkraft oavsett om åsynen av honom är fabricerad av min egen fantasi eller ej. Alla har vi kanske någon superkraft där inom oss. Så jag stänger boken för februari 2016 och fortsätter leta efter min. Kanske finns den där någonstans.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera här: