Hälsning från Berlin
Torsdagmorgon. Jag har ett par timmar för mig själv den näst sista dagen i Berlin. Så jag lämnar hotellet tidigt. Gårdagens bröllop sitter fortfarande kvar i mitt huvud och kropp men den kylslagna och disiga morgonen revitaliserar mig, för mig tillbaka. Dimma. Jag tar tunnelbanan ett par stationer norrut. Caféet som jag har som mål har precis öppnat. Alla bord, stolar och fåtöljer är olika och nytända stearinljus föder ett dovt ljus i lokalen. Det är långt ifrån storhotellets hets och rörelse. Behagligt. Precis som i Prag för snart ett halvår sedan finner jag distans i geografin. Ett ställe där hon lyser i sitt eget ljus. Han är blott ett svagt eko av något som finns där hemma. Nästan genomskinlig i mitt medvetande. Som alltid är ljuset rogivande och när jag läser några av våra senaste konversationer är det som jag kan känna syret jag andas. Jag får känslan att vi börjat hitta tillbaka till där vi en gång var. Återigen känns det fritt och mer avslappnat. Jag skrattar till när jag läser något hon skrivit och paret som sitter en bit bort vänder sina huvuden mot mig och jag ler lite lätt rodnande. De ler tillbaka. Utanför fönstret börjar dimman försvinna och en grå Berlinhimmel visar att våren fortfarande är avvaktande, ett par grader bort. Trots det kan jag ändå känna den där i den lilla lokalen, där bland flämtande ljus och stillsam morgonmusik. Som om den är i antågande. Värmen gör sig påmind inom mig. Jag börjar på ett meddelande till henne, en liten påskhälsning från staden men då klocka fortfarande är tidigt så raderar jag orden jag skrivit och skickar den i tanken istället. En vårlik hälsning. En med värme och tanke. En hälsning från Berlin.
Lev och älska!
Daniel