Leende klarhet
Plötsligt finns det där, i ett meddelande hon skickar. Leendet. Jag ser det på tåget hem från jobb. Jag sitter ensam längst fram i den tysta kupén men när jag ser gruppbilden de tagit så är det som om hela kupén fylls med liv. Som om utrymmet plötsligt får en egen puls med slag i samtakt med mitt eget hjärta. Liv. På ett sätt blir jag ett med alltet och det är som om jag kommer i kontakt med varenda cell i min egen kropp. Blir medveten. Närvarande. Som alltid är det smått otroligt det där. Hur upplevelsen av nuet kan förändras så markant på bråkdelen av en sekund. Som att en strömbrytare slås på. Energin hon förmedlar. Ett leende. Bilden kommer från en konsert som var en av de som jag tidigt valt bort. Valt bort på grund av risken att jag skulle kunna springa på dem. Så jag blir överraskad när hon frågade om jag vill hänga med ett par dagar tidigare. För en gångs skull hade jag planerat in något på söndagskvällen så jag stod och förberedde inför middagen jag har lovat att bjuda en vän på när jag fick hennes meddelande. För sent för att avboka mina planer grämde jag mig över att jag inte kunde gå då det verkade som om han inte skulle dit. Förvisso grämer jag mig över att jag aldrig gick även där i tågvagnen men på något sätt överskuggas det av det positiva flöde som fotografiet sätter igång i mig. En remarkabel egenskap det där. Den som hon besitter i all sin tydlighet. I all sin leende klarhet.
Lev och älska!
Daniel