Så som den är ämnad
Nya namn. Nya ansikten och bekantskaper. Jag har sett nya kombinationer av bokstäver bakom vilka kärleken kanske döljs. Kanske ligger den där bakom vinklar, kurvor och streck. I ett nytt umgänge. Jag har tänkt mycket på dem i helgen Tänkt på dem där bland berg och en gnistrande sol. Förälskelse i vacker inramning. Tanken att någon av männen på bilderna är han har funnits där från början men jag har varit oväntat bra på att bara låta det vara. Det där fullständigt naturliga. Att bara betrakta det som en tanke, som det odiskutabla faktum det är. Inte låta det kontrollera mina känslor och mitt mående. Såhär sent på söndagen har det dock hunnit ifatt mig. Plötsligt finns han där igen med sin påverkan på mig. Det spelar ingen roll hur fort jag springer så verkar han finnas där till slut. Jag önskar att jag vore starkare. Önskar att jag inte kände så förbaskat. Önskar att jag inte tyckt om henne på det sätt jag gör. Jag vet inte varför men jag kommer att tänka på något hon skrev i en nyårshälsning för några månader sedan, att hon hoppades att 2016 blev som jag önskade. Jag vet att hälsningen var menad på ett fint sätt men redan då tänkte jag på hennes ord. Hur min enda önskning var så omöjligt att den var utan mening. Så mina önskningar uteblev då det inte fanns några att göra. Inte för mig själv i alla fall. Bara föraningar. Jag tänkte mycket på hennes ord där i nyårsnatten och jag tänker på dem nu i mars i på tröskeln till vår. Jag skruvar upp ljudet i mina hörlurar i ett försök att blåsa rent bland tankar och bilder, och fokusera på glädjen hon känner i sitt bröst. Det är det enda riktiga önskning jag gör där i den sena söndagskvällen, min enda för året. Att hon får bära den för evigt. Att värmen hon känner är där för att stanna. Att den i all sanning och ärlighet är henne trogen. Kärlek precis så som den är ämnad. Precis så som jag tror att den är när man hittat hem.
Lev och älska!
Daniel