Just där
Det har varit en underlig vecka. Efter tolv år har jag sagt upp mig från mitt jobb. Anledningarna är flera men trots det så har känslorna varit lite kluvna. Inte 31 år fyllda när jag började och nästan 43 när jag slutar. Tolv år. Jo, min trygghetsnarkomani framkallar lite olika känslor i mig. Kommer jag att räcka till på det nya jobbet? Kommer jag att klara det? Samtidigt finns en känsla av befrielse och spänning. Jag kan dock inte till fullo njuta av det då våren på allvar gjort sig påmind i helgen. Som vanligt pratar jag inte om värmen och det sköna ljuset utan det andra. Det som ligger i luften. Tankar som sätts igång när jag vistas i den. Funderingar och känslor. Frågor. Den manteln lägger sordin på min förmåga att glädjas till fullo för det nya jobbet. Men jag försöker se det från det andra hållet, det alternativa. Kanske är det så att just de positiva känslorna förknippade med att byta jobb håller den där vår-ångesten stången. Håller den på distans. Kanske gör de att det inte blir lika tankekrävande som de senaste åren, lika utmattande. Det finns oftast två sätt att betrakta skeenden och jag försöker välja ”tack vare” istället för ”på grund av”. Det känns som att det är en behagligare väg, mjukare att beträda och med mindre brus. Så i vår ska jag försöka hålla mina steg där. Just på den vägen, just där.
Lev och älska!
Daniel