Energin i det måttfulla
Hon sitter där framför mig och vi pratar om fotografer. Samtidigt kan jag inte komma på en enda som fångat det där, det där som sitter framför mig. Jag ser på henne och inser att om jag bara hade haft min egen kamera här så hade det blivit något extraordinärt, En monumentalt stor bländare och hennes ögon. Något inte ens Henri Cartier-Bresson hade kunnat matcha. Det där vackra som betraktaren fångar i det betraktade. Det själsliga i stunden. Just där finns inget mer betagande, finns inget som kan beröra mig mer. För en gångs skull lyckas jag dock hålla mig förhållandevis lugn. Andas i takt med det som jag bör. Jag lägger band på själen, men så galet vackert. När vi till sist bryter upp är jag tacksam för stunden. Trots att det är tidigt och att jag önskat att vi låtit kvällen dansa ut och gift sig med den sena natten så inser jag att så inte blir fallet. Min lott är inte den. Vår korta sång är inte den. Medvetet tänker jag bort det som eventuellt väntar hennne där hemma och jag omfamnar istället tacksamt timmarna vi får. Dansar där i det måttfulla men trots det, det oerhört stora. Det som berör.
Lev och älska!
Daniel