Stadga
Alla hjärtans dag. Fortfarande fylld av fredagen försöker jag inte låta ”högtiden” beröra mig lika mycket i år. Trots dess nästan parodiskt kommersiella natur så har den ändå dragit ner mig de senaste åren, fått mig att känna mig blek och livlös. Genomskinlig. I två veckor har media matat på med uppsvällda hjärtan och allehanda påminnelser om att den 14:e februari är i antågande, och idag exploderar olika sociala medier med det ena inlägget efter det andra. Men trots det försöker jag inte låta den ta mig lika bordust till fånga i år. Inte låta den lägra mig och bjuda upp till den dåliga självkänsla som följer i dess fotspår. Fredagskvällen ligger kvar där med sin vackra, fruktbara substans. Jag söker stadga i dess ljus. Den där energin som hon har en nästan övernaturlig förmåga att fylla mig med. Den jag lagrat och som gör sig gällande, den som strömmar genomi mig. En förgylld närvaro. En förmågan hon är helt ovetande om att hon har. Ja, jag söker stadga i det och försöker hålla allt det andra på avstånd. Tankarna på det som framkallades där på tåget för ett par veckor sedan, dess bilder försöker jag bara låta vara där. Utan fokus i mitt medvetande. Suddiga och avlägsna.
Lev och älska!
Daniel