Ändå är det något
Sista dagen! Jag övermannas alltid av något sorgligt när jag ska bege mig. Oavsett stad och oavsett land. Det är som att det är inbyggt i själva avskedet. I det där adjöet man inte vill säga. Vardagen och livet väntar där hemma och det är något som känns så oerhört ovälkommet. En avart jag verkligen inte vill möta. Jag försöker summera resan. Som alltid en berg och dalbana i känslor. Jag tänker på henne. Ord jag inte borde ha skrivit. Jag tänker på henne och en resa som kanske berörde henne. Stockholm. En historia i kärlek. Kanske åkte hon för att möta någon. Eller någon som fick henne att stanna och vara. Som fick henne att andas. Det vackra i just den kärleken kämpar mot avundsjukan som gör sig så oerhört påmind i mitt bröst. Känslan av att vara fullständigt värdelös. En kamp som jag vet jag kommer förlora. Smärtan kommer så småningom ta överhanden. Svärtan kommer så småningom ta över och brotta ner mig. Just på sista dagen blir det så uppenbart att det finns någon där. Att det finns någon där i hennes ljus och i mitt mörker. Sista dagen och som alltid övermannas jag. Som alltid får den där välbehövliga pausen ett abrubt slut. Men ändå några dagar av stillhet, en stund av paus. Och ändå är det något att vårda, något att ta till sig. Något att hitta en hamn i för en kort sekund. Ändå är det något.
Lev och älska!
Daniel