En enda födelsedag
Födelsedag! Denna gång är det hennes. Jag tänker på de gånger jag varit med och firat. Jag tänker på känslan av närvaro och värme. Jag tänker på känslan av att befinna sig i ett sammanhang som man finner så oerhört tilltalande och vackert. Så även om jag inte är där så tänder jag ett ljus och häller upp ett glas vin. För henne och hennes dag. Födelsen av den som får mig att brinna, på det finaste men samtidigt brutalaste av sätt. Kanske den enda födelse jag egentligen känner starkt för att fira. En händelse viktigare än andra. Jag har tänt en del ljus den senaste tiden. Tidigare bara förknippade med död och saknad. Svärta. Jag har tänt ljus och tänkt på min far, min farmor och min mor, en mor aldrig fick möjligheten att på riktigt lära känna. Året har varit sådant att det klätts i sammetsmatt sorg. Detta ljuset är dock annorlunda. Jag förknippar det med liv, just förmågan att få mig att känna mig mer levande än någon eller något annat någonsin gjort. Hennes förmåga. Jag försöker tänka bort honom och önskar bara att han ser och känner allt det där. Jag försöker tänka bort vilka sätt han gratulerar henne på. Vill inte se bilderna. Jag försöker tänka bort allt det där för att dagen är hennes och endast hennes. Ingen annans. Jag skulle vilja sätta på en låt av Håkan och skruva upp, för det hade på ett sätt varit det mest passande men jag jag tror inte jag hade mäktat med vad det skulle göra med mig. Tankar på konserter på Ullevi och andra som lockat hennes åtrå. Andra som fått mig att känna mig blek och liten. Så jag väljer Thåström istället och tänder det där ljuset och tänker på den hon är och det hon gör med mig. Just den hon ska vara. Tänker på det liv som strömmar genom mig både i hennes närvaro och frånvaro. En inspiration olikt någon annan. En enda födelsedag. Den enda.
Lev och älska!
Daniel