En konstant
Fredagens fest har följt med mig hela helgen och jag har tänkt mycket på den. Dualiteten och nyanserna. Vi är båda där, hon och jag. Egentligen hade jag inte tänkt gå men tackar ja sista dagen, på väg dit ångrar jag mig. Jag vet att han inte kommer att vara där men jag är trots det rädd för hans närvaro i det tysta. Det är bara några dagar sedan som han materialiserades som en verklighet. Tidigare bara ett hjärnspöke i en alldeles för påtaglig fantasi. Trots det går jag dit. Men när jag ser henne framkallar hon samma reaktion som alltid. Den som är hon. Jag känner värmen sprida sig genom kroppen och hur hjärtat accelererar. Den där känslan som jag håller så högt, ett välmående som blir så påtaglig i varenda cell och kroppsdel. Vi pratar lite kort om vardagligheter även om det egentliga samtalet ligger där i det osagda.Det outtalade. Ett par timmar in har jag slappnat av. Vi sitter vid samma bord och oron jag känt tidigare finns inte. Det skrattas och det sjungs i lokalen, och fredagen känns bra. Efter ett tag när jag går för att hämta en öl ser jag att hon reser sig upp och går ut till garderoben. Hon plockar upp sin mobil och i ögonvrån ser jag att hon tittar på skärmen. Jag tänker att det är ett meddelande från honom. Plötsligt är det som att han är där. Som att han trotsat alla fysikens lagar och med en gång förkroppsligats. Hur han blir allt mer verklig och jag alltmer overklig. I den stunden vill jag inget annat än att släppa burken med öl som jag håller i min hand och bara springa hem. Springa allt vad jag kan och så fort som mina ben bär mig tills det att jag hör min ytterdörr stängas bakom mig. Men det är inget alternativ så jag återvänder till bordet och efter ett tag så även hon. Den där samexistensen får mig att tänka när jag sitter där. Att den känsla av blekhet som upplevelsen någon minut tidigare framkallat i mig existerar där parallellt med det välmående hon framkallar. Jag vet inte om jag egentligen borde tackat ja till kvällen men fascineras ändå av det där. Mitt i all självkritik, en värld där alla ens tillkortakommanden blir så väldigt tydliga, så finns där ändå det där andra också. Hur livet kan vara så oerhört mångbottnat. Jag tar ett djupt andetag och beslutar mig för att på fredagskvällen fokusera på det senare. På värmen. Beslutar att lägga min energi där. Och när jag ser henne sitta och le på andra sidan bordet så är det som att världen plötsligt stannar och jag kan inget annat än att njuta av det vackra och låter mig själv befinna mig i det. I just det vackra. Ett faktum som är odiskutabelt oavsett. En verklighet oberörd av livets riktning och obönhörliga rörelse. En konstant.
Lev och älska!