Ett abstrakt lugn
Hela upplevelsen känns absurd. Jag sitter på begravningsbyrån med min bror och farbror. Vi bläddrar i broschyrer med bilder på kistor och urnor. Vi tar beslut. Bild för söndagens dödsannons i tidningen och kistdekoration. VI agerar nästan som en maskin och vill bara ha det överstökat. Beta av de nödvändiga datumen varav begravningsbyrån är det första. Allt måste bockas av innan sorgen ges det utrymme den behöver. Utanför viner höstvinden och regnet kommer från sidan. Jag vet inte varför, men jag noterar att jag blir överraskad över hur gott kaffet är. Kaffet som representanten från begravningsbyrån serverat oss. Jag tänker på min farbror och att det inte var så länge sedan han satt i samma rum, bläddrandes i samma broschyrer. Den gången var det hans mor, nu hans bror och jag får känslan av att världen är något som händer där utanför, att detta rum är exkluderat från allt. En bubbla. Jag tänker på pappa och bilden av honom där i sängen på sjukhuset. Stilla men fortfarande varm. Ångesten över att jag inte hann in i tid för att säga adjö sköljer åter över mig, såsom den ofta gjort de senaste veckorna. Allt samlas där i det lilla rummet på begravningsbyrån bara 100 meter från huset jag växte upp i. Det hus som plötsligt känns så tomt. Rejält decimerat av året som gått. Död och förlust i det hus som en gång var så fyllt med liv.
En vecka senare är det dags för ännu ett möte. Ännu ett av de där sakerna som måste ”bockas av”. Jag befinner mig på församlingshemmet i Lomma och pratar med prästen. Det slår mig att senast jag var där var skolavslutningen i fjärde klass. Jag vet inte varför men just den där tanken sätter sig. En annan tid i en annan värld. Jag minns hur vi cyklade dit från skolan en bit bort. Kanske är det en efterkonstruktion men jag vill minnas att solen sken där i juni. Kanske cyklade vi ner till stranden och badade efteråt. Sommarlov i en oskyldig tid. Nu många år senare sitter jag och går igenom upplägget för pappas begravning. Nu höst. Prästen nynnar på psalmerna som jag valt för att jag ska veta att det är just dem som jag menar. Han frågar om pappa och jag och min bror berättar om honom. Han antecknar. Det känns som om jag vill berätta mer och jag känner skam och skuld för att jag inte kan ge honom mer material. Det är samma präst som vid vår farmors begravning drygt ett halvår tidigare och han säger att han kommer ihåg min far och farbror när de var där. Det råder en stillhet därinne, precis som på begravningsbyrån en vecka tidigare. Samma känsla av ett abstrakt lugn. Till sist skakar vi hand, säger adjö och lämnar församlingshemmet med begravningen där inom räckhåll. Ett sista adjö. Ett sista avsked.