Ett sista adjö
Dagen är mulen men inte kall och regnet hänger i luften. Vattnet på ån ligger spegelblank och vassen står där blixtstilla. Ingen rörelse. Sist jag var här var våren precis i sin linda och nu är hösten här med allt vad det innebär. Då min farmor, nu min far. Dagen har hängt över mig den senaste tiden och den har tagit så oerhört mycket plats i mig. Tankar om livet i det stora och i det lilla. Tankar om min far, hans liv och nu till slut hans begravning. VI hälsar på prästen, begravningsbyråns representant, vaktmästaren och organisten. Känslan av deja vu är nästan brutal när jag går in i det lilla kapellet. Jag sätter mig ner och det slår mig att jag sitter på samma stol som senast, med min farbror till höger om mig och med min bror till vänster. Min blick fastnar på kistan. Den ser så liten ut och jag tänker på honom och hur han låg där på sjukhuset. Det lilla skalet av den människa som var min far. Jag ser bilden av oss tre där i rummet på lasarettet i Lund, min far, min farbror och jag. Jag ser hur vi sitter där tysta och försöker greppa allt och försöker förstå. Jag ser hur jag stryker min far över pannan och håret innan jag lämnar honom och minns hur han fortfarande kändes varm. Nu ligger han där i kistan och jag hör plötsligt kyrkklockan därutanför som förkunnar vårt avsked och jag känner hur ögonen fylls med tårar. När en av psalmerna jag valt, ”Var inte rädd”, börjar spelas så mumlar jag just de orden tyst för mig själv. ”Var inte rädd pappa, var inte rädd!” Ord jag önskar jag sagt till honom om jag hunnit in i tid. Jag tar ett djupt andetag och ser två änder sakta flyta på ån utanför medan psalmen spelas och jag samlar mig inför avskedet. Ett sista tack. Ett sista adjö. "Sov gott pappa, jag älskar dig!"
Daniel