Faktum
Då kommer den där bekräftelsen som jag fruktat. Trots att jag i princip varit 100% säker så är det ändå något som rasar i en när väl faktumet är där. När det väl står där framför en och man inte vet var man ska ta vägen, när det inte går att gömma sig. När svärtan i det plötsligt blir glasklart. Det blir lite av deja vu över det hela. Plötsligt känner jag mig gammal. Jag känner mig blek, liten och genomskinlig. Avundsjukan är monumental. Avundsjukan mot de yngre. Han tronar upp där som allt det jag önskar jag vore, så lång ifrån den jag är. I tanken. Utanför fönstret har inte Berlinmorgonen ännu anlänt men jag kan inte sova. Så mycket annat är närvarande. Min kropp känns tung och abstrakt men sömn är inget alternativ. Nedanför rullar spårvagnar förbi och jag tänker på året som gått och hur allt staplats ovanpå varandra. 2018, ett år jag bara vill ta slut. Sedan tänker jag på henne. Allt det där så oerhört vackra. Det där som skapat ljus där jag inte trodde ljus fanns. Den där smekningen som en enda tanke på henne kan framkalla. Musiken jag hör i hennes närvaro och hur något som är så gränslöst underbart samtidigt kan göra så ont. Jag tänker på det svarta och vita. Sorg och glädje. Jag tänker på hur hannes läppar möter hans och hur de omfamnats i åtrå i lördagsnatten. Den där önskan om att åtminstone haft minnet av en kyss eller ett nattligt utsvävning att bära med mig. Allt det där surrar i den tidigare morgonen. Allt det där brusar i tanken en morgon i Berlin. En sömnlös morgon.