Småfull och rätt lycklig!

När jag kommer hem på fredagskvällen och stänger dörren bakom mig är det för att söka en paus och lite vila. En stund av syre efter årets första arbetsvecka. En vecka fylld av frågor på alla plan. En första vecka av så många under det nya året. Veckor oskrivna men som kommer fyllas av en strid ström nyheter och händelser så småningom. Jag försöker finna nuet men springer bort mig i det som komma skall. Hon och han. Pausen är nödvändig men jag inser snart att den inte kommer bli som jag tänkt mig. Jag ser hur hon lagt upp nya bilder i ett socialt flöde och reaktionen manifesterar sig på två sätt. Först blir jag varm i hjärtat, en värme som direkt sprider sig genom varenda cell i min kropp. Lika fullkomlig som berusande. Den där sagolika känsla som hon alltid genererar i mig, lika stark som någonsin tidigare. Den reaktion som alltid framkallas när jag ser henne, även om det bara är i ett fotografi. Sedan kommer insikten och jag stänger ner sidan. Den där närvaron jag har så svårt för. Hans. Jag saknar kraften för att se eventuella kärleksfulla kommentarer dem emellan. Likes. Orkar inte med känslan av hur han får mig att betrakta mig själv. Hur jag suddas ut i hans icke fysiska närvaro. Hennes plötsliga sociala närvaro slår mig igen. En aktivitet som förvånar. Olikt. Jag tänker nystart. Jag tänker på att detta är hennes år. Året då kärleken blommar ut. En kärlek som jag unnar henne mer än någon annan. Kanske är det värmen i hennes bröst som ligger bakom en vilja att förmedla och sprida just den känslan. Glädje åtrå och förälskelse som framkallar förändring. Jag drar paralleller till sommaren för snart 6 år sedan och tänker på hur det var då. Ett deja vu i likheter. Beslutet som togs på en strand på Koufonissi. Turkosblått hav och vit sand. Det grekiska ljuset. Nyheten om hennes sommaräventyr när jag kom hem. Kollision. Plötsligt känner jag mig lastgammal igen. Avundsjuk på de yngre och vackra. 

Sedan Berlin har jag tänkt mycket på vad året kommer att bjuda på. Trots att jag inte velat har jag målat upp olika scenarier. Med de två som konstanterna i varje skådespel. Jag har kämpat emot och försökt ignorera det som spelats upp inom mig men har alltid fått ge efter till slut. Hösten och vintern har gjort mig svag och mottaglig. Nuet har varit sekundärt och har fått ge plats åt det som varit och det som komma skall. Utanför fönstret viner vinden och på något sätt ger det en passande kontext. Stormen i allt som råder. Kaos i det som är jag. Både vackert och svårt. Det ljusa och det mörka. Livet helt enkelt.