Eko
Söndag. Sensommar vid havet. Minnet är fortfarande glasklart. Beständigt. Bilden av eftermiddagen är fortfarande lika klar som om den framkallats igår. Men det är flera år sedan nu. Jag älskar det där fotografiet. I mina ögon ett av de bästa jag tagit. Det vackraste. Hon sitter i det höga gräset just där vid vattnet. Det är det enda fotografiet jag har på henne. Egentligen taget på skoj bakom henne men trots det väcker det värme. Trots det är skönheten odiskutabel. Tydlig. Fotografiet framkallar den där rena värmen. Den äkta. Samtidigt är det en bild från en annan tid. Ett avlägset eko från ett annat universum. Från en tid innan jag ställde till det.
Jag jagas fortfarande av tankar kring jul- och nyårhelgen. Hur de spenderat den tillsammans. Julaftonens kärleksfulla stillhet. Nyårsaftonens glädje bland vänner och tolvslagets lustfyllda kyss. Bilderna spelar fortfarande sin symfoni nästan en månad senare. Avsnitt efter avsnitt. En ström i januari. Men när jag ser på det där fotografiet är det som om lugnet lägrar mig. Bruset avtar i volym och värmen tar över. Lugn. Paus. Det är som om jag är där och då. Mitt i det avlägsna ekot, där i en annan tid.