Snålblåst
På väg till bageriet på lördagsmorgonen får jag plötsligt syn på en bil av samma modell som hennes. Samma färg. Det är lustigt det där med hur man förknippar vissa saker till andra. Plötsligt fylls jag åter av den där värmen. Hennes. Jag tänker på den där gången vi åkte iväg för att fotografera senhösten vid havet. Eller det där tillfället tidigare då jag var med när hon köpte sin kamera. Bara anblicken av en den där bilmodellen har alltid samma effekt i mig. Varje gång. Antagligen har hon en annan modell idag. Större familj, större bil. Hon pratade redan för ett par år sedan om att hon skulle köpa ny. Och nu ett nytt liv. Men ändå. Varje gång denna värme. En Pavlovsk reaktion. Jag förknippar den med henne och därav poesin. Det kommer jag alltid att göra. Hennes oändliga skönhet. En tid av värme. En tid utan tystnad. Pre-honom. Pre-dem.
Jul- och nyårshelgen ligger nu bakom mig. Ett par månader till nästa storhelg. Ytterligare några till sommaren, midsommar och sedan festival och semester. Där när nya kapitel kommer att skrivas. Nya strofer i deras historia. Allt det där ligger framför mig men jag har tänkt oändliga tankar på helgen som just passerats. Den mest komplexa någonsin. Den svåraste. Ett universum av bilder. Hur de spenderat de där dagarna tillsammans. En jul och nyår formad av deras färgstarka förälskelse. En oceandjup kärlek. Jag har kontrasterat hösten mot våren och sökt svaret där i sommaren. Tröstlöst har jag letat. Inga svar bara tystnad. Jag har vänt och vridit på stenar. Letat i ödeskjul och bakom milshöga murar. Letat tills jag varit fullständigt utmattad. Det har varit saknadens höst och vinter. Ångestens och ångerns. Om jag bara inte!! Men jag finner trots det en oerhörd värme i åsynen av en liten Golf en lördagsmorgon i snålblåst. Just där finner jag poesin och det rena. Det äkta och vackra. Just där finner jag henne och det ligger något otvetydigt fint i det.
Lev och älska!