Annorlunda
Jag stryker julresan ur kalendern. Den som blivit en ny tradition. En stund att förankra julen i. Ett Prag i decemberljus. Nu tvingas jag sudda ut den som om den var skriven i blyerts. Pandemin gör även den plötsligt till en omöjlighet. Ett lyxproblem men ändå finns det där i medvetandet, ändå tar det plats. Kanske ses vi igen nästa år. Jag har hittat något i den där resan. Ett sätt att lägga en positiv anda över allt det som är högtiden. Promenader utan mål i trånga kullerstensbelagda gränder. Glögg från ett ställe precis invid en av broarna. Värmen strålar från pappmuggen i ett lätt snöfall, kontexten genererar välmående även som minne. Trötta fötter som vilar medan svanarna sakta glider förbi i vattnet nedanför. De små sakerna som jag kan framkalla med bara en tanke. Caféet precis invid floden. Kaffe, cognac och en kaka. Några kapitel i en bok i fonden av spårvagnarnas musik utanför. Ett stilla samtal vid bordet bredvid på ett språk jag inte förstår. Ljud och doft. Alla städer doftar olika. Det är doft i en vidare mening än bara lukt. Mer som en signifikant parfym. Unik. Tidigare var julen förknippad med något annat. Men idag är det annorlunda, idag svävar en annan parfym över högtiden. Prag är jul. Prag har blivit jul. Jag tänker att jag har gjort den så. Men i år blir det annorlunda, i år är allt annorlunda.