Ekot
Jag är åter i en period då jag förbannar mig själv. Svär tyst åt allt det jag åstadkommit, svär åt mig själv. Brända broar hänger där i en svartvit fond. Rester och aska som får mig att skämmas. Det är svårt att möta blicken i spegeln. Min egen. Den hänger där med tydlig dom. Högljudd och skriven i pastell i varje linje i mitt ansikte. Så jag undviker den resolut och brottas med det omöjliga i att göra saker ogjorda. Oförmågan att vrida tillbaka klockan och göra rätt. Göra allt det som jag borde gjort. Facit istället för ord och beteende, istället för meningar och agerande. Allt hänger där i historien, hänger där som en mantel. En höst som gör den än mer tydlig, än mer distinkt. Så svordomarna ekar i det tysta. Ekar där i en höst så svår att definiera. Ekot av allt det som jag önskar vore ogjort.