Tiden flyter
Det är två år sedan min far gick bort. Två år på dagen. Ett ljus brinner i minneslunden och jag sitter tyst i höstkvällen. En bänk en bit bort en lördag i oktober. Två år. Det har varit många tankar kring tid den senaste tiden. Tid i allmänhet och två år i synnerhet. Då och nu. Före och efter. Hur en värld kan förändras inom loppet av två år. Hur tid är en dimension så svår att få grepp om. Hur den allt snabbare flyter fram och skapar distans. Distans till det mörka, men även till det ljusa. Två på många sätt märkliga år ligger där i backspegeln. Och just tiden som en våldsam påminnelse om hur förgängligt allt är men även en påminnelse om ens egna misstag och faktumet att man aldrig kan göra saker ogjorda. Det finns inga maskhål i vilka man kan åka tillbaka. Korrigera och redigera. Rörelsen är skoningslös och enkelriktad.
Om knappt en och en halv månad fyller hon år. En gratulation. Några ord och meddelanden i vilka det är svårt att fånga så värst mycket. Men fint ändå. En påminnelse om något annat. Tidlös i all sin enkelhet. Jag tänker på min egen födelsedag för tre månader sedan. Tiden flyter. Tänker på den där morgonen dagen efter. Överraskningen när hennes gratulation kom. Oväntad från en mulen himmel. Värmen som spred sig där i en hotellrestaurang i Göteborg. Ett svar som antagligen min vana trogen blev alldeles för långt. Kampen om att fånga så mycket i fåtalet. Bokstävernas begränsning. En och en halv månad och två år. Tiden flyter.