Att låta sinnet föra
Den årliga gallerinatten har blivit en gallerivecka. Pandemin har påtvingat förändring även här. På lördagskvällen tänker jag att det nu är åtta år sedan den där enda och första gången. Ett spontant sms från henne och en stund senare var vi där. Åtta år. En tid före allt annat. Ett år senare hade jag tagit ett ödestigert beslut på en ö i Grekland och hon förälskat sig i en ung man som hon senare skulle figurera tillsammans med i en fotobok med Håkan Hellström. Eller det är i alla fall så jag kommer ihåg det. Minnet av hur hon en kväll innan en konsert pekar ut honom på en av fotografierna för en av hennes vänner. Just det minnet glasklart alltmedan minnena från konserten efteråt är som bäst sporadiska. Det är märkligt hur hjärnan sorterar. Åtta år. Utanför min öppna fönster hör jag hur människor är på väg. I rörelse. En konsumtion av kreativitet och inspiration där en lördag i september. Många gånger har jag varit på väg men varje gång stannat upp och dragit mig tillbaka. Låtit det försiggå där utanför. Inte blandat mig i. Jag har aldrig vetat vad som väntat där. Vilka konstellationer jag eventuellt kunnat springa på. Även i år håller jag mig bakom en stängd dörr. Jag plockar fram penslar och en duk får att på något sätt ändå knyta an till den lördagen för åtta år sedan. Att på något sätt ändå kunna befinna mig där. Knyta ihop då och nu till något annat. Jag låter sinnet föra, flyter bort och tänker på henne där i lördagskvällen. Åtta år.
Lev och älska!