Dagen retirerar
Den tidiga hösten rusar förbi utanför tågfönstret. Allt i en morgon som är mulen och regntung. Natten är invasiv och dagen retirerar. Dag för dag lämnar den plats. Det är den tiden på året. En pendel på väg tillbaka. Det slår mig att det är två år sedan jag var hemma hos henne. Den där sista gången i lägenheten. Lax, vin och sällskapsspel. Vackert befriad från tankars brus och vardagens dissonans. Jag ler och sinnet ljusnar när jag tänker på det, när jag tänker på den där kvällen. Hon och en av hennes döttrar. En kontrast till kontexten som råder där på andra sidan glasrutan. Den som svischar förbi. Lite såsom tiden. Om några månader är det två år sedan jag träffade henne. En fest och firande. En kväll klädd i glädje och värme. På väg hem hade jag ingen aning om hur det skulle bli. Ovetande steg i skenet av en midnatt. Två år går fort när veckorna rusar. En blinkning. Trots det hinner tiden fyllas med så mycket. Där i morgonen flyter fantasin iväg. Bilder av vad hon upplevt. Resor och händelser. Fester och vardag. Kärlek och livets oförutsebara riktning. Veckor som växer till kapitel i henne. Ytterligare byggstenar i livet som föder minnen och bilder i hennes album. Två år. Jag låter fantasin flöda fritt där i morgonen. Fria tyglar. Allt ackompanjerat av insikten om att det var två år sedan. Svisch! Svisch!