Tempo
Jag ser datumet i kalendern och inser att det är en månad sedan jag fyllde år. En månad. Återigen slås jag av det tempo som tiden har. Det vansinniga och ursinniga. Födelsedagen fastnar i tanken. Hänger kvar. Jag tänker på hur jag de två senaste födelsedagarna och hur överraskad jag ändå blivit när hon gratulerat. Hur värmen spridit sig när jag läst hennes ord trots att födelsedagen bär med sig så mycket annat. Hur de lindrat och glatt mig. Sedan tar tiden över igen och den hastighet med vilken vi rusar mot den första höstmånaden. Årstiden fortfarande oskriven. Nästa gång vi hörs kommer antagligen vara när hon fyller år. Det är så det har blivit. Sporadiska tillfällen men väldigt värdefulla. Ja tiden är underlig. Inte bara snabb men även dess påverkan på vardag och verklighet. Ibland har jag svårt att greppa den. Förankra. Om några månader är det tre år sedan vi sågs den där sista gången. Tre år. Även det fullständigt ogreppbart. Plötsligt förskjuts jämnvikten och jag hamnar i obalans. Och då kommer som så ofta självanklagelserna. Det är nästan så att jag bara väntar på att de ska dyka upp. Plötsligt är de där igen och insikten att det är jag själv som skapat just denna verklighet blir glasklar. Tydlig. Tre år. Jag känner mig som en väldigt dålig vän, en hopplös kompis. Onödig. All det där lägrar mig på söndagen så jag försöker fly. Jag sätter på hörlurarna och söker tillflykt i musiken. Tiden sätts ur spel och jag försvinner i tanken. Försvinner bort någon annanstans där allting får vara som det är, åtminstone för en stund, åtminstone i fantasin.