Småfull och rätt lycklig!

Lillejulafton och åter i Prag. Två år senare och en pågående pandemi till trots. Man gör vad man kan. Snön är frånvarande och väntas först på juldagen. Hemma ska snön vara ett faktum men vad spelar det för roll egentligen. Lugnet är annat här. Mer påtagligt och genomgående. En frid som hör högtiden till. Året har fortsatt med tankar. En trofast ström. Här tystnar de något. Stillar sig. Som att de respekterar helgen och drar sig tillbaka. Jag lägger välbekanta gränder under mina fötter med kameran på axeln. Jag har gjort det förut men det spelar ingen roll för jag är här. Det känns aldrig som en upprepning, det känns aldrig fult. Jag är närvarande och jag andas. Finner min väg bortom Karlsbron till ett ställe jag är bekant med. En irish coffee och en Urquell på fat. Det finns något tryggt i det där. En annan stad men ändå välbekant. Ett annat land men i en kontext som jag inte känner mig obekväm i. Långt från vardagens trånga utrymme färgat av måsten och ideal som jag inte kan leva upp till. Referenser som är ljusår bort. Det är så det känns. Så jag bugar andaktsfullt för mottagandet. För famnen som staden alltid erbjuder mig. Jag skålar tyst och förhåller mig till julen. För det fula och det vackra. En högtid som under rätt förutsättningar ändå känns ok. En högtid som är ack så närvarande.