Någonstans
Plötsligt slår det mig. Jag är på väg hem från jobb på fredagseftermiddagen och som från ingenstans dyker det upp i mitt huvud. Först bara som en vag tanke men sedan med tilltagande styrka. Den där känslan att någonting är annorlunda. Känslan av att scenen plötsligt förändrats sedan förra hösten. Plötsligt slår det mig att hon kanske inte varit med killen från Stockholm de senaste åren utan att hon i stället har träffat någon nyligen. Det räcker med att jag bara gläntat på dörren till den där tanken för att den ska slå rot i mig och breda ut sig. Det är så jag fungerar. Fantasin får fritt spelrum. Att det är det som ligger bakom den känsla jag har av förändring. En förälskelse. Spirande ny och vacker. Ju mer jag tänker på det desto mer klarnar bilden i mig och förklaringar konstateras. Sanna eller inte så börjar de struktureras. Det är så mina tankar fungerar. Jag övertänker. Även om jag inte lyssnat på Hellström på flera år så finns det en strof i ”För sent för Edelweiss” som ofta återkommer i mig, ”Det gör ont att veta men lika ont att undra”. Det är kanske en av de bästa strofer som skrivits på svenska och den letar sig alltid rakt in i mitt hjärta. Den hittar dit bakbunden och med förbundna ögon. Det är precis så det är. Jag tänker på hur sommarens bilder plötsligt känns främmande och skeva. Nu någon annan vid hennes sida. Någon annan som tar emot hennes leende och förälskade blickar. Och plötsligt förändras mitt önsketillstånd till något annat. Andra förmågor jag önskar jag besatt. Andra färdigheter och molekyler. Ett annat utseende och en annan människa. Livet svänger och tankarna försöker hänga med.
Det är sista dagen på Malmöfestivalen och jag har lämnat den obesökt. Trots konserter som i en annan tid hade varit självklara har jag stannat hemma. Annika Norlin, Alice Boman, Jakob Hellman, Frida Hyvönen, Jonatan Johansson, Millencolin och Arre Arre. Alla finns de understrukna i programmet som legat på köksbordet hela veckan. Understrukna men obesökta. På kvällen stoppar jag i stället in en film i DVD-spelaren som alltid tar tanken någon annan stans för en stund. En paus medan festivalsorlet fortsätter på gatan nedanför mitt fönster. Och någonstans där i havet av röster kanske han säger något till henne som får henne att le. Någonstans kysser hon honom och tar hans hand. Kanske finns de i den ocean av människor som rör sig på gator och torg utanför eller så står de på Ullevi och väntar på Håkan med varsin öl i plastglas. Kanske står de där och tar emot en av de bästa strofer som skrivits på svenska och som säger så mycket. Egentligen spelar kontexten ingen roll för tankarna finns där ändå och förälskelsen som strålar från bilderna är blixtrande tydlig. Så jag trycker på play på fjärrkontrollen och kryper upp i soffan och lämnar världen därutanför en stund. Jag lämnar någonstans där på andra sidan mitt fönster. Jag checkar ut och checkar in.