Småfull och rätt lycklig!

Jag har läst recensionerna från Way Out West. En osedvanligt bra line-up och redan tidigt slog det mig hur kompatibel den var med henne. Så naturligtvis är tankarna som kommer väntade och av det mest bekanta slag. Våren och sommarens sång fortsätter med oförminskad styrka. Jag ser dem i varje recension. Jag ser dem mellan varje bokstav och ord. Vers och refräng. Nick Cave, Thåström, Aldous Harding, The Tallest Man On Earth, Perfume Genius, och Frida Hyvönen. Listan kan göras ännu längre. Varje gång jag läst en recension så har jag sett dem där. Tätt ihop och långt fram i publiken i slottsskogen. Jag har sett hur hon lett det där våldsamt vackra leendet mot honom, det där jag likställer med det vackraste konstverk. Jag ser en och skär åtrå. Ett leende adresserat honom och som tyst berättar för honom att han är allt det där hon söker. I utseende och existens. I intellekt och varande. Jag ser hur hennes hjärta till sist hittat sitt hem. Fullständigt och totalt. Jag se hur hon älskvärt smeker hans kind, han som väcker den rena förälskelsen i henne. Den omtumlande och världsomvälvande. Och återigen önskar jag att jag hade haft allt det där han har. Allt det där som han är. Att jag varit honom. I utseende och förmåga. Varenda molekyl och varje enskild färdighet. Jag önskar jag burit dem som mina.

Söndagen är varm och nästan tropisk. Utanför fönstret härjar Malmöfestivalen och jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den i år. Jag tänker på gångna år och hur vi kunde träffas någonstans innan en konsert som vi skulle se. Ett leende sprider sig på mina läppar men det är också med saknad. En saknad som känns långt in i mitt innersta. Långt in ända till den punkt som gör ont.