Småfull och rätt lycklig!

Kalendermässsigt är sommaren snart över. Augusti skälver i sina sista dödsryckningar. Jag blickar tillbaka på en oväntat känslomässig sommar. Turbulent. Både med och utan svar. Juni kom och gick med en midsommar som alltid surrar. En födelsedag som påverkade mig mer än någonsin tidigare. Hur sedan Grekland återigen hittade jämnvikten i mig. Hemkomsten och uppenbarelsen att hon kanske träffat någon ny och att det var det som framkallat känslan av att något plötsligt var annorlunda. Hur jag drunknade i det. En ny måttstock som gör mig liten. Önskeläget att vara någon annan.  Jag springer min vanliga runda och springer förbi stället där vi en gång satt i kvällssolen med smörrebröd och vin. Jag ser henne där så våldsamt vacker. Ser den där skönheten som slår omkull mig fullständigt. Essensen av allt det som spelar någon roll. Hundra meter senare är det plötsligt inte jag som sitter bredvid henne där på bilden i mitt huvud. Plötsligt är det han. Den som lockar fram den fullständiga känslan i henne. Den fullständiga förälskelsen målas upp i rena penseldrag. Jag ser dem sitta där. Jag ser dem vandra hand i hand i parken vi en gång satt. Jag ser framtida sammanträffanden. Hur jag på mina rundor plötsligt springer på dem där, förälskade och vackra. Vi hälsar och han suddar ut mig fullständigt. Jag ökar takten på mina steg och känner blodsmaken i munnen. Men hur snabbt jag än springer så lyckas jag inte springa från den där bilden. Den finns där. Den ligger där i medvetandet alltmedan augusti räknar ner sina sista dagar och timmar. Bilden av att något är annorlunda. Av en någon som är hennes. Fullständigt och totalt. Sommaren stängs och hösten ligger skrämmande oskriven.