Redo för marsch
Ska man vara petig så infaller den sista semesterdagen på fredagen, men som alltid är det på söndagen som faktumet blir speciellt påtaglig. Fyra veckor och tre dagar. På kvällen tänker jag på semestern som varit. På födelsedagen som blev än mer svårhanterad än vad jag ställt in mig på och hur de färgade de där första dagarna på Amorgos. Jag tänker på hur överraskad jag blev av hans plötsliga närvaro i mitt huvud och hur den gick hand i hand med tankarna kring födelsedagen, en närvaro av en magnitud jag inte känt på flera år. Jag tänker på hur jag sedan hittade min greklandsvila där på en bergssluttning på Folegandros. Sommarens nödvändiga paus i medvetande och sinne. Närande. Helande. Jag tänker på när jag kom tillbaka och hur bilderna stod där som uppradade på led redo för marsch. Som om de väntade på mig så fort jag hämtat ryggsäcken från bagagebandet på Kastrup. Ivriga att beträda scenen och ge sig själv utrymme. Bilder på dem på Roskilde och festivaler som ej ännu varit. Jag såg dem semestra i Stockholms skärgård, Bohuslän, Frankrike och Italien. Alternativet har varit många men alltid vackra och förälskade i motljus. Jag har sett dem grilla med vänner i ljumna sommarkvällar som aldrig tar slut. Skratt och kärlek i sömlös perfektion. Det är ett flöde av bilder jag visste skulle komma men som alltid är svårt att förbereda sig för. Men jag har lärt mig att inte motarbeta dem och ge dem tid att växa utan låtit dem komma, sekvens för sekvens. En tillåten existens. Vardag och verklighet är åter och på söndagskvällen sitter jag och summerar. Tanke för tanke och bild för bild. Jag tänker tillbaka på veckor som gått och månader som ska komma. Och jag motarbetar inget utan ger allt sin plats, sitt utrymme.