Småfull och rätt lycklig!

Imorgon kväll spelar han sin tredje konsert på Ullevi och på lördag sin fjärde. De har funnits där i mitt huvud i en vecka nu. Konserterna. Tankar om nutid har blandats med dåtid. Jag minns en kväll, det är längesedan nu. Morrissey i Lund. Det är höst och 2014. Vi är några som är hemma hos henne innan vi beger oss till konserten. Öl och plockmat. Det är en av de där kvällarna jag minns med enorm värme. Men den innehåller också en kort sekvens där det kändes som om jag upphörde att existera. Som om jag plötsligt sjönk ihop till ingenting. Några veckor tidigare har det kommit ut en bok med fotografier på Håkan på Ullevi. Att hon har köpt den är ingen överraskning och hon har varit på konserten som visas på sidorna i "Håkan på Ullevi". Plötsligt hör jag henne prata med en gemensam vän om ett specifikt fotografi. Hon pekar på en av sidorna och säger hans namn. Namnet på den kille som hon var med då. Hon pekar på honom och berättar att det är han på bilden. Just där och då är det som om varenda molekyl i mig upphör att existera. Som om jag på bråkdelen av en sekund blir fullständigt transparent. Jag kan fortfarande höra hur hon nämner hans namn och vad det gör med mig där i den tidiga kvällen. Jag minns kvällen med den klaraste värme men just den korta sekvensen innan jag studsar tillbaka till sammanhanget och värmen är det som om ett bottenlöst hål slukar mig fullständigt. Som om det suddar ut hela min existens. Det är många år sedan nu. Fotografierna från konserterna 2022 existerar endast i mitt huvud. Han har ett annat ansikte men förälskelsen som lyser i hennes ögon är den samma, åtrån lika så. Lust. Så jag lämnar Håkan ospelad ett tag till. Hans strofer dyker upp då och då och flyter i mitt medvetande men musiken tyst och noterna i vila.