Falken på Folegandros
Plötsligt är den bara där. Buren av uppåtvindarna längs klippan som löper precis nedanför min balkong svävar den utan ett enda vingslag. Sedan dyker ytterligare en upp, och sedan ännu en. Till sist är de fyra. Fyra stycken falkar. Det berör mig. Det letar sig in i mig och det är som att jag inte kan sluta titta på dem. Plötslig fäller en av dem ihop vingarna och faller med en rasande hastighet mot marken. Målsökande. Jag vet inte om den lyckas med jakten men skådespelet fortsätter. Skickligheten med vilken de manövrerar i de stundtals starka vindbyarna. Instinktiv briljans. Han har varit närvarande i mina tankar på ett sätt som han inte varit på länge. Just denna sommaren. Jag vet inte vad det är som återigen framkallat honom där. Som om tankarna de senaste halvåret ändrat ändrat kontexten. Känslan av någonting. Ett skeende. Resan som brukar vara en fristad har plötsligt blivit annorlunda. Trots det är jag tacksam för att jag inte tvingats möta det där hemma. Möta det i den värld som är jag. Men just där i sällskap av falkarna försvinner han plötsligt. För en stund är det som att de där tankarna aldrig funnits. En paus där i naturens yttersta skönhet. Jag tänker på en annan sommar. Hon var på Kreta med sina döttrar och jag på Skiathos. Kanske är det sommaren där allt var som renast. Hon kunde skicka ett mms från en gränd och jag svarade med ett från en annan ö. Otvunget. Okomplicerat. Kanske var det sommaren där allt var som naturligast. Vänskapen. En annan tanke dyker sedan upp. Födelsedagen 2020. Året då resan uteblev. Jag hade åkt till Göteborg då jag vägrade fylla år hemma. Obstinat som ett barn var det inget alternativ. Dagen efter min födelsedag var jag på väg ner till hotellfrukosten då det plötsligt surrade till i min mobil. Jag såg att det var från henne. Överraskad öppnade jag meddelandet då jag egentligen räknat bort det. En gratulation i efterskott. Meddelandet var ovanligt långt och hon berättade hur hon precis flyttat in i hennes nya hus. Hon berättade att hon hade en altan där vi skulle ta en öl när hon kom tillrätta. Jag kommer ihåg hur jag satt där vid det lilla bordet på Hotell Eggers och log för mig själv när jag svarade. De två minnena framkallar en värme i mig som inte ens den grekiska solen kan matcha. Chanslös i sammanhanget. När jag sitter där på balkongen i sällskap av falkarna kan jag inte sluta att le denna gång heller. Där omsvept av en handuk i ljuset av en sol som bara har en eller två timmar kvar andas jag plötligt djupt. Där i kamratskapet med naturen finner jag för en stund det jag sökt. Det som är syftet. Resans syfte. En stunds paus.
