Småfull och rätt lycklig!

Födelsedagen är alltid en utmaning men den brukar alltid begränsa sig. Den brukar hålla sig inom sin naturliga gräns, sina 24 timmar. Efter det brukar det vara över. Efter det brukar jag kunna lägga den och dess tankefrukter bakom mig. Men i år breder den ut sig. I år roffar den girigt åt sig av kalendern. Ett par dagar efter ekar den fortfarande där i mitt huvud. Den hänger kvar. Kanske ligger det i linje med vårens till synes förändrade kontext. Som om känslan från våren burits med in i sommaren. Det är som att han etsat sig fast där i tanken och jagar bort allt det där andra jag söker. Jag känner hur jag krymper och blir mindre och mindre. En process som fortsätter ända tills det att jag upphör att existera, upphör att finnas till. Hans superkraft. Jag känner mig gammal. Kanske är det födelsedagens verk eller så är det hans, eller bådas. Jag vet inte. Hennes ord och gratulation har alltid den bästa effekt på mig. Som balsam eller ett förband brukar den linda in dagen. Men i år uteblir den. I år kommer den inte. Trenden är bruten. Jag förväntar mig inte att hon ska komma ihåg datumet. Det finns ingen anledning att hon skulle. Det är många jag själv gratulerat bara för att det dykt upp en notifiering i sociala medier, utan kom-ihåg. Men när jag känner mig svag kommer de där andra tankarna och jag har svårt att sätta emot. Kraftlös. Tanken att hon gjort ett medvetet val studsar plötsligt mellan väggarna i mitt huvud. Ett val att inte skriva. Trots att jag är fullständigt övertygad om att hon aldrig skulle göra så, så gör tanken ett gästspel i mitt huvud. Kort men intensivt. Ett tag slår den undan min ben. Och sekunderna den härjar där har jag svårt att värja mig. Amorgoskvällen har sänkt sig och stjärnorna dansar vackert ovanför mig. Karlavagnen visar sig tydligt för mig. Nästan intimt. Cohen strömmar ur den lilla resehögtalaren när jag sitter på balkongen. Grannarna har tidigare lämnat för att åka till Naxos så jag är ensam och skruvar upp musiken. "Famous blue raincoat" flödar genom balkongdörren och jag har aldrig känt mig närmare honom. Närmare Cohen. Kanske är det sammanhanget. Den grekiska kontexten.

Men just där knyter jag an till honom på ett sätt jag aldrig gjort förut, som en bror delar vi utrymmet på balkongen. Det är han och jag. Hydra eller Amorgos spelar ingen roll. Jag krokar arm med honom där och ikväll är det vi mot världen. Ikväll är det vi som blickar mot stjärnorna och söker svar. Ikväll ska inga åtrådda män få mig att känna mig underlägsen. Ikväll ska han inte fastna i tanken och fullständigt radera min självkänsla med sin superkraft. Nedanför slår vågorna mot stranden och jag skålar med Leonard. Han svarar inte men jag vet att han förstår. Jag vet att han förstår.