Småfull och rätt lycklig!

Dissonansen av att det snart är dags att åka hem övermannar mig plötsligt. Som alltid blir jag överraskad. Som alltid fullständigt tagen på sängen. Tempot i vilket dagarna har gått är ojämförbart med något annat. Som om de brunnit på ett sätt olika alla andra i kalendern. Med hastigheten av pentylstubin har de lagts till historien. 6 500 meter per sekund. Han har varit märkligt närvarande i tanken. Närvarande på ett sätt han inte varit på länge och jag vet inte vad det är som framkallat den där närvaron. Vad i våren som varit själva bränslet. Vad in det gångna året som lett till denna kedjereaktion av tankar. Den senaste veckan har jag dock hittat verktygen att hålla mig förankrad, fast i "häret" och "nuet". Han har funnits där men bara som ett faktum och inte som ett spöke. Min antites. Födelsedagsvålnaden. Jag har hittat mitt Grekland och den ro känslan framkallar. Jag har kört ner mina ben djupt i myllan och låtit dem slå rot med rötter långa och sega. Väl medveten om att det snart är dags att återvända till vardag och verklighet har jag lyckats vila i just den känslan. I klangen som framkallas av kontexten jag älskar. Mycket väl medveten om att det stundar en stadsfestival och en Håkan-konsert där jag ser dem stå omslutna och förälskade kan jag ändå vila i den frekvens som öarna framkallar i själen. En vibration där faktumet bara får ligga där. Orört. Jag tar fasta i stillheten och accepterar närvaron men låter inte tankarna bära mig längre än så. Allt det där ligger i framtiden och jag låter det ligga just där. I det ännu inte skedda, i det oskrivna. Istället finner jag bokstäverna i det som sker i realtid. Hittar orden i det som sker just nu. Hittar dem i en välbekant doft som förankrar mig och i ljuden som spelas upp runt om mig och packar in mig i bubbelplast. Det som väntar där hemma låter jag ligga där. En geografisk distans. Kvällen är ljum och vacker. Perfekt tempererad. Plötsligt ser jag henne igen. Det är många år sedan nu. Vinter. Det är kallt men solen visar sig från sin klaraste sida. Det är lunchtid i en tid då vi är arbetskollegor. Solen står lågt och jag ser hur den återspeglas i hennes ögon. Jag ser hur strålarna hittar sitt hem där i hennes regnbågshinna. Som att det verkligen hittat hem. Hon bär en luva och vi har precis diskuterat det faktum att jag själv envist vägrar bära en så länge det inte är kallare än - 10 grader. Plötsligt ler hon och det är en bild jag kommer bära med mig för evigt. Så monumentalt vacker. Vid denna tidpunkt är jag i en relation och minns hur jag tänker att jag inte borde reagera på det sätt som jag de facto gör. Men jag kan inte hjälpa det. Fullständigt avväpnad går jag där bredvid henne. Berörd av det vackra. Fullkomligheten. Trots att det är en annan tid och att jag är draperad i grekisk sommar så förflyttas jag plötsligt dit. Tillbaka. Jag känner hur jag ler och hur leendet kommer fråm den djupaste plats inom mig. Ett ställe så djupt rotat i mitt hjärta att det tillhör själva ur-hjärtat. I det valv där allt som spelar någon roll hamnar. Ett ställe som ingen annan än jag själv har sett. Unikt och specifikt. Just där är det som att tiden står still. Just är är det som att jag faktiskt har kraften att stanna tiden. Att jag har förmågan att förflytta mig i tid och rum. Att mitt väsen är fullständigt obegränsat av alla fysiska lagar och komplexa ekvationer. Så plötsligt är jag där en kall vinterdag i lunchtid. Jag ser hur solen återspeglas i hennes ögon och jag ser leendet. Och jag får känslan av att jag fått uppleva själva essensen av allt det som är vackert. Att jag fått uppleva själva ursprunget till allt det som är värt att besjungas och skaldas om. Just där och då känns det som väntar där hemma som en annan värld. En annan tid. Just där och då känns det som ett helt annat universum. Ett annat sammanhang och liv. Så jag står kvar i det och trotsar tid och rum. Avväpnad och berörd av det vackra. Det monumentala.