Titeln kommer från en strof i ett meddelande som en kär vän och en på alla sätt fantastisk människa skrev till mig en gång. Jag tycker att det är vackert i all sin enkelhet. Det fångar de där tillfällena då plötsligt alla paddlar är i vattnet och asfalten är på plats. Tillfällen då man för en stund ser allt så tydligt och då den där ryggsäcken som man ständigt bär omkring på känns fjäderlätt. För mig kan det röra sig om en konsert, en låt, ett samtal, en bild eller tavla, en bok, eller resa. Alla har vi våra tillfällen då dessa stunder av klarhet behagar besöka oss och alla har de en sak gemensamt, inspiration. Inspiration som ju är själva bränslet i oss och som får oss att gå framåt och vara kreativa. Hos mig får denna kreativitet sitt utlopp i olika sammanhang och en del kommer jag att bjuda på här. Kanske kan det få någon att tänka en tanke, känna en känsla eller lyfta ögonen en stund och bara andas. Och om det bara skulle beröra en endaste liten människa, ja då är det gott nog.
Hon dyker fortfarande upp i mina drömmar. Nästan varje natt gör hon sina återkommande besök. Natten mellan måndag och tisdag befinner jag mig på deras bröllopsfest. Drömmar hittar alltid de mest utmanande av vägar. På festen försöker jag att undvika dem så länge jag bara kan men mötet ör oundvikligt. Omöjligt att springa ifrån då drömmen redan bestämt sig. Plötsligt står de bara framför mig. Som att de materialiserats ur tomma intet. Stum står jag bara där. Likblek och liten. Jag kan inte urskilja hans ansikte. Det finns inga anletsdrag, bara en slät massa. Inga öron, ögon, näsa eller mun. En fullständigt blank sfär som blänker i en lågt stående sol. Jag ser hur hon ler emot honom när säger hans namn. Och just då vaknar jag. Det är som att drömmen hänger kvar där resten av dagen. Som om den vägrar vårljuset tillträde. Jag kan inte riktigt släppa drömmen jag haft under natten och tänker på hur deras kärlek gått från klarhet till klarhet. Kanske är det faktiskt så att de redan har haft den där festen. Kanske är det så att de redan tagit det där ytterligare steget. Kanske är det så att de knutit det där bandet. Hon och han. Fru och man. Jag sluter mina ögon för en stund men öppnar de snart igen. Allt jag kan se är ett ansiktslöst ansikte, en fullständigt slät sfär som blänker i en lågt stående sol.