Ingen makt
Grekland! Till sist! Efter en vår med påtagligt brus anländer jag till sist. Terapin det innebär. Vilan och lugnet. För mig är det fortfarande en fristad. Jag vet inte om de varit där och jag vill inte heller veta. Tanken på det sätter bara igång saker i mig. Öarna som samma effekt som alltid. Det är som att hans anletsdrag suddas, som om att han plötsligt blir genomskinlig i mitt medvetande. Samtidigt blir hon allt tydligare. Gnistrande i all sin skönhet. Efter våren som gått behöver jag det där. En paus från den känsla av otillräcklighet som bara tanken på honom framkallar i mig. Värmeböljan från Spanien och Frankrike är på väg men det stör mig inte. Oavsett så finner jag lugnet här nere. Oavsett mängden svett som rinner längs min kropp så tunnas gränsen ut på den enhet som de verkar ha blivit och istället tonar den tydliga kontexten av henne fram. Precis så unik och vacker som den är, som hon är. Som alltid är öarna den fristad som jag behöver. En föda som mitt medvetande har törstat efter de senaste månaderna. Det är märkligt men så fort jag möts av dofterna och ljuden så letar sig lugnet in i mig. Det är som att cikadornas sång när solen sakta sakta sänker sig över den övärld jag älskar helar mig, åtminstone för ett tag. Vetskapen att allt väntar där hemma släpper aldrig riktigt taget men just det lyckas jag strunta i under de tre veckor jag är här. Jag vet inte om de varit här tillsammans och jag vill inte heller veta. Jag vill inte på något sätt ha honom här i bilder och tankar. Detta är min fristad för allltid och evigt. Min paus och min vila. Här har han ingen makt.