0 Läs mer >>

Påsk. Jag brukar skicka en hälsning till henne. Några ord på vårkanten. De där få orden vid högtider har alltid spelat roll för mig. Trots att det inte tagit många sekunder för mig att skriva så har det ändå alltid gjort något med mig. En kort sekvens av värme och stillhet. Något med substans. Men detta år lägger jag band på mig själv. Nyårsaftonens fadäs ringer fortfarande högt i mina öron. Så jag väntar till midsommaren istället och låter ett halvt år rinna ut. Jag låter månader passera och påsken hänga där i luften. Oskriven och ohälsad. Högtider och helgdagar. Alltid framkallar de något.

Jag ser hur de firar i det skådespel som sätts upp för mitt inre dagen till ära. Ser hur de tagit bilen och begett sig ut på Österlen. Konstrunda. Jag har sett hur han kysst henne just där när solen letar sig fram bakom molnet. Som att den dykt fram just för dem. Jag har hört henne säga hur mycket hon älskar honom och sett dem där hand i hand när de tittat på en tavla som de båda fallit handlöst för. Jag har sett dem köpa den. Den krona på det verk som är deras hem. Den sista pusselbiten som får allt att falla på plats. Det där alltet hon letat efter under alla år. Hemmet. Kärleken. Det fullkomliga. Allt manifesterat i den där tavlan de köpt. Jag ser hur de hänger upp den samtidigt som mörkret faller utanför. Som ett manifest för deras kärlek och allt det som brinner i dem. Jag ser allt det där i påsken. Jag ser och känner. Men jag låter den ändå hänga där i luften, oskriven och ohälsad. Ännu en högtid.


Påsken

0 Läs mer >>
Jag bokar färjan från Pireus ut i ö-världen. Trots att det är flera månader kvar så hittar jag något i det. Ett dagdrömmeri. En flykt. Bort från något och till något annat. Något bättre. Något mer. Jag älskar den där stunden när jag går genom ett fortfarande mörkt Pireus på väg för att ta morgonbåten vidare någonstans. Det finns något i just den stunden. Just där i början av resan då ryggsäcken på de fortfarande bleka axlarna känns så lätt trots sina tjugo kilon. Det är nästan så att jag kan känna doften från bildäcket som slår mot en när man bordar färjan. Samtidigt dyker andra tankar upp när jag sitter vid frukostbordet och köper biljett. Tankar på deras sommarsemester. Kanske har de bokat sin sommarresa. Kanske har de vid detta laget hitta sitt "Grekland". Storfamiljens sommarfavorit. Det ställe där deras kärlek blommar lite extra. Med tankarna kommer alltid bilderna. Precis så som de alltid gör.  En nedåtgående sol. Alla samlade vid ett bord på en liten restaurang vid havet. Jag kan höra skratten och känna dofterna. Kärleken är gnistrande och tydlig. Jag kan se hur hon tittar på honom på ett sett hon aldrig tittat på någon annan. Som att förälskelsen manifesteras i fysisk form där i sommarkvällen. Total och fullständig. Jag försöker hitta tillbaka till bensinångorna på bildäcket i ett morgontrött Pireus. Till surret i hamnen bland alla som ska vidare. Försöker hitta tillbaka på det där första kaffet i cafeterian alltmedan färjan sakta lämnar hamn. Just där och då är jag på väg. Bort från något och till något annat. 

Bort från något

0 Läs mer >>

Det är som att han färgat kvarteren för alltid. Det är som att de förlorat all den lyster de en gång hade för mig, Som om han sitter i varje kullersten och byggnad. De har blivit främmande för mig och jag känner mig vilsen. Det spelar ingen roll att de idag bor någon annanstans. För mig finns de fortfarande här. Varje gång jag går förbi gatan han bodde på så faller allt över mig igen. Bakom några av de fönster som kantar gatan har jag sett dem. Ovetande om vilken lägenhet har jag ändå sett dem där för mitt inre. Hon och han. Bilder. Sekvenser. Jag har sett dem kyssas. Skratta. Sett dem älska lustfyllt med fullständig och total förälskelse. Nakna och varma kroppar tätt ihop. Bilder jag aldrig kommer kunna skaka av mig. Där på en gata en bit bort. Gränderna ekar av allt det där. Ständigt närvarande. Och varje gång får han mig återigen att känna mig värdelös och otillräcklig. Lika tunn och flyktig som vinden som letar sig genom parken och in på de små gatorna för at sedan försvinna bort. Han förgör mig varje gång. Jag letar efter en paus i vardagen men förgäves. Så jag har fokuset på sommaren. Resan. Fortfarande långt borta men den finns ändå där som en temporär flykt. Bort från gator och kullersten. Bort från fönster och närvaron. Bort från lustfylld kärlek och total förälskelse. 

Bakom fönster

0 Läs mer >>

Sportlov! Februarilov! Jag vet inte vilken benämning det går under längre men närvaron har varit påtaglig oavsett. Naturligtvis. En vecka av tankar. En vecka av bilder. På fredagen häller jag upp ett varmt bad, tar med två öl och skruvar upp stereon. Ett försök till att försvinna bort en stund. Hitta en väg, ett sätt att navigera. I veckan som gått har jag sett dem. Känt dem. Sett dem i Österrike och i de franska alperna. Jag har sett dem på väg norrut till fjällen eller Norge. Alternativen har varit många. Antalet bilder omöjliga att räkna. Matematiken står handfallen. Jag har sett dem i backen och på after-ski. Alla är där. Storfamiljen. Jag har sett dem framför en öppen brasa samtidigt som snön fallit utanför. Nästan som att jag stått utanför och tittat in genom ett frostat fönster och försökt hålla värmen. Som att jag känt kylan och hur den kontrasterats mot värmen framför den brinnande veden. Jag har sett hur hon lutat sitt huvud mot hans axel och förkunnat vidden av den kärlek hon känner för honom. Fullständig och exceptionell. Unik och total. Det är som att jag hört hur hon i viskande ton berättat för honom att han är allt hon någonsin letat efter. Perfektionen. Lust och extas. Allt det där har strömmat genom mig vecka 8. Bruset enormt. På fredagskvällen försöker jag hitta en stund för tanken att andas. Försöker sakta ner det som cirkulerar. Ett varmt bad och två öl. Ett försök och en insats. Men jag står som alltid kraftlös mot bilderna. Motståndet är verkningslöst. Så jag ligger där i vattnet en fredag i vecka åtta och ser allt det där. Sportlov. Februarilov. En vecka av bilder.


En vecka av bilder

0 Läs mer >>
Halva februari ligger förbrukad. Distinkt markerad av alla hjärtans dag. En tvångsmatning av bilder och visuell kärlek. En faktisk närvaro som genererar en uppsjö i tanken. Ett stormigt hav. Sjösjukt navigerar jag genom dagen. Jag vet inte varför men nyåret gör sig återigen påmint. Jag tänker på de 15 nyårshälsningar jag skickade i väg och jag tänker på den som inte besvarades. En. Hennes. Jag vet hur jag valde att tänka på det som att hon bara glömt. Att hon fylld av fen totala förälskelsens berusning och deras nya äventyr bara missat det. Alternativet gör för ont att tänka på. Det medvetna valet. Kanske ett nyårslöfte till sig själv. Just den tanken fungerar som anabola steroider för den aversion jag ibland känner för mig själv. Att mitt eget beteende och jaget lett mig dit. Allt det där faller återigen över mig på alla hjärtans dag, mitt i februari. Så jag styr åter in tanken på glömskans väg, att det bara fallit mellan stolarna. På kvällen flyr jag till sommaren. Pausen. Jag granskar båtrutter och väljer öar. Bokar hotell och drömmer om enkla tavernor vid havet. Allt det där lindrar för en stund. Stiltjen lägger sig och bruset tystnar. Öarna gör alltid det med mig. Även blott i tanken där mitt i februari. Där på en alla hjärtans dag.

Förbrukad

0 Läs mer >>

Musik, det är alltid musik. På lördagen spelar jag samtliga skivor av The National. Från den senaste till den första. Kronologiskt i omvänd ordning. Ett band hon introducerade mig till. Ett band som jag endast förknippar med just henne. Inte som de där andra. De jag idag har svårt för att lyssna på. Motstånd. De som framkallar bilder av dem som fått mig att känna mig så oerhört underlägsen och otillräcklig. Med The National är det annorlunda. Det är andra bilder som framkallas. Bilder av henne och endast henne. Jag ser det där leendet. Jag ser det våldsamt vackra bakom mina slutna ögon. Känner allt det där hon framkallar i mig. Det som skimrar på det där speciella sättet, det som bara hon framkallat. Unikt och överjordiskt.  

Ett par dagar in i februari. Januari ligger bakom mig. Tror aldrig att jag upplevt en så krävande start på ett år. Som om nyåret tonsatte allt det som skulle komma. Tankar och mörker. Bilder i tusental. Jag vet inte hur många gånger jag har sett henne komma hem till deras nya hem efter jobb. Så fort jag blundat har det dykt upp. Jag vet inte hur många gånger jag i mitt inre hört henne säga: "Älskling, jag är hemma!". Och jag vet inte hur många gånger jag sett honom kyssa henne välkommen hem innan hon ens hängt av sin jacka på klädhängaren. Långa kyssar. Lust och åtrå. Jag har sett henna hitta det hem hon sökt efter i alla dessa hår. Bakom slutna ögon har jag sett hur hon hittat det där med honom vid sin sida. Hennes stora kärlek och monumentala förälskelse. Jag har sett allt det där så många gånger under årets första månad. Ständigt repriserade bilder. En ström utan slut.

Den 3:e februari försöker jag dock hålla det på avstånd. Med The Nationals hjälp försvinner de där bilderna för en stund. I stället är det endast henne jag ser. Jag ser henne där i bilder hämtade ur minnet. Små gnistrande stunder som jag vårdar ömt. Så jag skruvar upp musiken och försvinner bort för en stund. Jag ser en kvällssol reflekteras i hennes ögon, eller hur hon förlorar sig själv i en konsert vi är på. Jag hör hennes skratt och ser leendet som alltid golvar mig. Jag väljer att stanna i de minnena ett tag. Minnen av det som en gång var. Minnen av det som en gång fanns. Minnen av henne. Musik, det är alltid musik.

Musik, det är alltid ...

0 Läs mer >>

Nyåret ekar fortfarande. Högt studsar det mellan väggarna. Jag förväntar mig aldrig att hon ska svara när jag skickar hälsningar på högtider. Inte längre. Hoppet och önskan finns alltid men förväntan har sedan länger försvunnit. Det är snarare så att jag blir överraskad när de kommer. De gånger de anländer och balsamerar min själ i värme, så som hennes ord alltid har gjort. Nyåret 2023 kommer det aldrig något svar. Det kommer aldrig något nyårshälsning med önskan om ett gott nytt år. Kanske har hon fullt upp. Kanske glömmer hon det. Kanske är valet medvetet. Jag vet inte. Men att ha fått skriva några ord värmer alltid där i brytpunkten mellan två år. För januari är som alltid mörk. Som alltid startar den tung i mitt medvetande. På kvällen ett par veckor efter det nya årets ankomst tittar jag på hans profil. En första och enda gång. Precis så som jag gjorde med killen från Stockholm som hon förälskade sig för några år sedan. En första, enda och sista gång scrollar jag igenom för att skapa en bild. Varför? Jag vet inte. För att jämföra antar jag. För att se vad det är jag inte har. För att se var jag brister som människa och som man. Han verkar vara full av färger. Extrovert. Själv känner jag mig obekväm så fort jag inte klär mig i svart. En diametral motsats. Han verkar berest och med ett spännande jobb. Reklam. Plötsligt känner jag mig återigen grå och genomskinlig. Kontrasten mot den kommunala tjänsteman som jag är är total. En diametral motsats. Så olika. Väntat men ändå tydligt. Uppenbart. Det är som att vi står på två helt olika sidor av spektrumet. Naturligtvis. Återigen slår det mig att han verkar så mycket äldre än henne. Jag vet inte varför vissa saker sätter sig i minnet men jag kommer ihåg hur hon i samband med att hon fyllde fyrtio i ett inlägg skrev att hon föll för alldeles för unga män. Jag minns hur gammal det då fick mig att känna mig och jag minns killen som väckte hennes åtrå då. Det där sommaräventyret hon sa att hon hade haft. Det slår mig att det måste vara minst femton år mellan honom och den som väcker hennes åtrå idag. Han som 2024 suddar ut mig fullständigt. Jag försöker hitta något i hans ålder som får mig att känna mig bättre men det får rakt motsatt effekt. Plötsligt känner jag avsmak för mina tankar och den småsinthet de för en kort sekund ger uttryck för. Avundsjukans bittra eftersmak. Jag försöker skaka tankarna av mig och plockar istället upp gitarren där på lördagskvällen. För första gången på länge låter jag fingrarna löpa över strängarna. Jag spelar igenom alla de låtar jag skrivit om henne. Och trots att jag inte spelat på länge låter de bättre än någonsin. Det finns något där i smärtan som framkallar känslan. Det där sköra framkallar alltid något som jag inte kan sätta mitt finger på. Det finns något där i den mörkaste januari som skapar kontexten som får låtarna och sången att sitta. Rösten och tonerna gifter sig där i kvällen och jag minns vänskapen. Minns stunderna. Minns den tid som varit. Minns henne där i soffan med leendet som är det vackraste jag någonsin upplevt. En annan värld. En annan tid. En tid långt ifrån januari 2024, där i ekot av ett nyår.

I ekot av ett nyår

0 Läs mer >>

Så var då året slut. Nyårsafton. Det har utan tvekan varit det jobbigaste jag upplevt. Inte ens året då min farmor och min far gick bort kan möta sig med de gångna månaderna. 2023. Så många bilder och så många känslor. Tankar i en strid och oformbar ström. Ett överflöd. Allt kulminerar där på nyårsaftonen. Väntat men trots det omöjligt att förbereda sig på. Omöjligt att i förväg dra upp strategier och handlingsplaner. A recipe for survival. Allt jag kan göra är att möta den. Naken med mina känslor. Jag tänker på hur han fått mig att tycka så dåligt om mig själv. Allt på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare och som jag inte ens trodde var möjligt. Den där känslan av total underlägsenhet. Substanslös och genomskinlig. Jag försöker fly från den tanken. Jag laddar upp med filmerna jag brukar se där på nyårsaftonen. Favoriterna. De hjälper mig att fly en stund. Men när det närmar sig tolvslaget rullar sluttexterna på "Breakfast at Tiffanys" som jag i år valt som den sista. Och just då kommer bilderna. Jag tänker att de firar nyåret hemma hos dem. Kanske en kombinerad inflyttningsfest. Jag ser dem där. Jag ser hur deras kärlek återigen står i centrum. Tydlig och uppenbar. Prisad och briljant. Jag ser hennes vänner och döttrar. Jag ser sammanhanget. Det som nu är komplett och fullständigt. Jag ser allt där i brytpunkten mellan det gamla och nya och skriver några ord. En kort nyårshälsning. Orden får mig alltid att känna värma. Oavsett om det kommer ett svar eller ej så gör det något med mig. Kanske borde jag inte. Kanske borde jag bara lag ner mobilen. Men jag behöver den där värmen en kort stund efter året som gått. Behöver den innerligt. Så jag önskar henne ett Gott Nytt År. Och jag önskar det av hela mitt hjärta. Ärligt och innerligt.

Nyårsafton

0 Läs mer >>

Hennes julhälsning kommer på annandagen. Jag tar en sista promenad i gränderna jag älskar innan taxin hämtar mig för att ta mig till flygplatsen. Som alltid gör hennes ord någonting med med. Som alltid värmer de trots alla andra tankar. Fortfarande i frånvarobubblan som Prag skapar så fokuserar jag just på att det är hennes ord. Jag känner vad den korta dialogen för med mig. Lugnet den framkallar fortfarande. Värmen som strålar i mitt hjärta. Ett par timmar senare kommer verkligheten ikapp. I samma sekund som flygplanet landar oroligt i ett blåsigt Köpenhamn så finns han åter där glasklar i tanken. Jag tänker på deras första riktiga julhelg som storfamilj. Jag ser glöggkvällar hos hennes vänner. Jag ser hur de åker mellan de båda släkterna under julhelgen. Julafton hos den ena och juldagen hos den andra. Jag ser de där olika sammanhangen. Sammanhang som varit mitt livs största önskan att få vara en del av. Den enda önskningen. Den som aldrig slog in. Hopplös redan idéstadiet. Åter hemma så brottar han återigen ner mig. Övermannen. Återigen finns han där med all sin perfektion. Det är bara några dagar kvar till nyår. Dagar som måste betas av innan kulmen av långhelgen nås. Den intensiva konklusion av året med allt vad det innebär. Jag kan aldrig på förhand veta vilka tankar den kommer framkalla. Kan på inga sätt förbereda mig. Ännu en gång kommer jag stå där naken med bilder och funderingar. Naken med önskan som aldrig slog in.


Annandagen

0 Läs mer >>

Så kommer då den där sista kvällen. Återigen. Ännu en gång står den där som ett avsked. Jag sitter i ett Prag i sorg och tänker på julen. Tankar som väger ett ton. Julen idag och jular som varit. Jag tänker på allt det som farit genom mig denna jul och jag tänker på hur julen en gång var. Diametralt motsatta känslor. En gång älskade jag faktiskt julen. Den där känslan av att komma hem. Att komma till ett ställe där man dög som man var. Tillhörighet. Oavsett vad var man välkommen och ålskad. Jag kommer väl ihåg den där sista gången. Jag minns hur jag tittade på Kalle Anka med min farmor bredvid mig. Bara hon och jag. Kommer ihåg hur jag hade min arm runt henne och hur liten jag tyckte hon blivit. Min farbror fixade i köket och min far höll honom sällskap. Jag visste inte då att det skulle bli den sista julen i det sammanhanget. I det sammanhanget som jag i princip firat alla mina jular. Jag, hemma hos min farmor. Granen inköpt på parkeringen på ICA Mårtensson stod där i hörnet precis så som den alltid gjort. Samma julgranskulor och spira. Men då visste jag inte att det skulle vara sista gången. Året efter gick både min farmor och far bort och med det också julen på ett sätt. Julens ursprungskänsla gick för alltid om intet. I ett försök till att fly bar vingarna till Prag. En uppstart på något nytt. En ny tradition. Långt ifrån svunna tiders jular men ändå något. Och jo, jag hittar ändå ett lugn här. Jag vill inte ens tänka på vad tankarna gjort med mig om jag varit hemma. Vill inte ens gå dit. Håller den dörren stängd och låst med tredubbla lås. Så det är alltid med sorg jag sitter där den sista kvällen. Ett år tills nästa gång. Hade jag haft råd hade jag låtit resan löpa över nyåret. Kulmen på alt det som är våldsamt i tanken. Kulmen på året och den december som blivit den största utmaningen kalendermässigt. Precis när den börjar önskar jag inget hellre än att den varit över. Nu bara några dagar kvar. Jag tänker på en julhälsning utan svar. På något sätt är det som att jag väntat mig det. Väntat på tomheten. Saknaden. Den ligger helt i linje med året som gått. Det ökade avståndet. Den kommande oändligheten. Så jag beställer in en öl till medan juldagen fortsätter utanför fönstret. Beställer in en öl och skålar för min farmor och min far, jag skålar för jular som en en gång var och jag skålar för jular i Prag, och jag skålar för henne och den vänskap vi en gång bar. Jag skålar för smörrebröd och vin vid kanalen i Malmö och för konserter. Jag skålar för kvällar med sällskapsspel och lax i ugn med henne och hennes döttrar. Jag skålar för den där hemmagjorda senapen min far alltid förberedde innan julbordet med hjälp av en kanonkula och en gul skål. Jag skålar för min farmors köttbullar och det faktum att hon envetet fortsatte med syltan som ingen åt bara för att det var en tradition. Jag skålar en kväll vid Öresund med prat om fotografi och kameror. Jag skålar för allt vackert som en gång fanns. Och jag skålar för att det alltid kommer att finnas där i mitt hjärta. Att det alltid kommer att finnas där i mitt minne att plocka fram när jag behöver det. Som en bank att tillgå för alla decembrar som jag har kvar att uppleva. Jag skålar för allt det där och jag skålar för Prag. Återigen. En sista kväll.

En sista skål

0 Läs mer >>

I veckan som gått har jag träffat två av hennes vänner. En AW och en konsert. Det är två människor som jag kommit att tycka väldigt mycket om. Två människor jag aldrig mött om det inte varit för henne. Två människor som jag idag betraktar som även mina vänner. Även om vi inte umgås på det sätt som vi en gång gjorde så finns de ändå där, fortfarande. Frikopplade från allt annat som pågår. Vi pratar musik och böcker. Jag är oerhört tacksam för det där. För att de finns. För att de fortfarande finns. Även om de är en påminnelse om någonting annat. En annan värld. Hennes. Ibland dyker hennes namn upp i samtalet och jag får alltid kämpa för att verka oberörd. Kämpa för att inte visa att hon fortfarande har ensam majestät i mitt hjärta. Jag tänker på hur de firar jul. Hon och han. Tänker på deras nya hem. Tänker på granen de klätt. Tänker på hur de kanske haft hennes vänner över på glögg för att välkomna högtiden. Kanske kommer de fira nyåret där. Kanske slår de ihop en inflyttningsfest med firandet av ett nytt år. Deras år. Kyssar vid tolvslaget och smek när gästerna gått hem. Åtrå, lust och kärlek. Kanske ett giftermål i det nya året. Deras totala kärlek går från klarhet till klarhet. Deras gemensamma äventyr. Tankarna går varma där jag sitter i en hotellbar i Prag. En whiskey sour står på bordet bredvid mig och jag minns en tid som flytt. En värld som jag ibland blir osäker på om den någonsin existerade. Fanns hon verkligen? Var hon de facto en del av mitt liv en gång? Eller var allt bara ett skådespel konstruerat av min alldeles för livliga fantasi? Satt hon verkligen där i min soffa en gång med en kall öl samtidigt som jag försökte övertyga henne om briljansen av en låt som jag just upptäckt? Såg jag verkligen henne där i ljuset av kvällssolen när vi pratade fotografi på en filt vid Öresund? Allt det där känns som en annan värld, en annan tid. Vackrare och mer naken. Ärlig och okonstruerad. Nu är allt annorlunda. Världen är så mycket svårare finna sig i. På många sätt omöjlig att hitta sin väg i. Det är jul 2023 och jag har ingen aning om hur jag ska navigera. Prag tar som alltid varsamt hand om mig men där hemma väntar en annan verklighet. Vardag. Den riktiga världen. Den jag tvingas existera i. Där hemma väntar en nyårsafton som jag fasar för. En dag som jag förknippar med evinnerlig tyngd. Monstruös med alla tankar som den framkallar. Monstruös under vikten av deras kyss. Tyngden som framkallas just där vid tolvslaget, just då deras läppar möts. Allt det han framkallar i henne just i de sekunderna. En känsla av perfektion. En kärlek olik allt annat hon någonsin upplevt. En kärlek som får alla andras att blekna. Så fullkomlig och total. En kärlek som är deras och ingen annans. En kärlek.

En kärlek

0 Läs mer >>

Det har utan tvekan varit den mest krävande höst jag upplevt. Det är som mitt sinne är utbränt och julen har inte börjat ännu. Jag ser dem där i sitt nya hus. Smyckat för jul. Jag har sätt tusentals bilder. Det är som att surret i mitt huvud inte vill sluta. Jag ser honom där. Min absoluta överman. Jag ser henne  där. Den vackraste världen någonsin skapat. Jag ser allt det där. Jag funderar ofta på om han varje morgon vaknar och inser hur lyckligt lottad han här. Undrar om han varje morgon tackar existensen eller den gud han kanske tror på. Tackar för att han bär alla de rätta egenskaperna. Att han blivit just den man som hon letat efter. Under om han inser hur lyckligt lottad han ör att få vakna bredvid henne varenda morgon. Jag undrar om han vet att det existerar andra som ifrågasätter sin hela existens och inte önskar annat än att vara honom. Att bära hans egenskaper och utseende. Att bära det som väcker hennes lust, förälskelse och kärlek. Jag undrar om han vet.

Prag ligger bara någon dag bort och behovet av att fly har aldrig varit större. Jag känner bara att jag måste bort. Bort från kvaretern som  blivit hans. Bort från staden som blivit deras. Mitt sinne är redan utbränt och julen har inte ens börjat.

Utbränt

0 Läs mer >>

"Music was my first love and it will be my last" skaldade John Miles en gång. Och så är det. Jag är den första att skriva under på just det. Musiken har alltid funnits där, den har alltid ställt upp. Som tröst, för glädje och för sorg. Jag relaterar alltid till musik. Enligt Spotify är jag bland de 3 procent som lyssnar mest i världen. Samtidigt kan det bli för starkt ibland. Relationen till musiken och hur den sätter sig i mig. Hur den påverkar. Håkan Hellström kommer jag alltid att förknippa med den unge mannen som hon träffade samma år som jag bestämde mig för att berätta för henne. 2013. Jag kommer ihåg hur hon pekade ut honom för sin vän i den där fotoboken som Håkan gav ut. Jag kommer ihåg hur ont det gjorde i mig. Bilderna av hur de delade den där konsertupplevelsen. Det är länge sedan men han är fortfarande deras artist, deras förälskelses stjärna. Bon Iver, ett annat minne. Några år senare. Hon säljer två biljetter till en konsert han ska ha i närheten där jag bor. Hon har plötsligt fått andra planer och ska resa till USA med den bildfagre killen från Stockholm och med ens blev det deras musik. Den som jag fortfarande förknippar med dem och med känslorna som framkallades då. Jag kommer mycket väl ihåg hur ful han fick mig att känna mig. Som att jag spelade i ett korplag. Lägsta divisionen. Klipp till nutid. Asphalt world med Suede, den som gör allra mest ont. Det som framkallar tårar bara jag tänker på det. En fullkomligt briljant låt som jag idag inte har styrka att lyssna på. En gång så varmt förknippad med en kväll i huset hon flyttade till efter det att hon separerat. Bara hon och jag. Vi satt tysta och bara lyssnade. Tog in. Jag minns hur vi båda förenades i vetskapen om låtens storhet. Den där överjordiska känslan som bara musik och kärlek kan framkalla. Sedan kom sammanträffandet. Det slumpmässiga mötet. En joggingtur i studenttider. Jag har låten i lurarna när jag plötsligt får se dem tillsammans för första gången. Hon och hennes livs stora förälskelse. Jag ser dem vid en utsmyckad Volvo. En kort sekvens och plötsligt blev låten deras. På några sekunder tog han ett heligt minne från mig. På ett ögonblick slet han det våldsamt ur mitt hjärta och gjorde låten till sin, till deras. När jag skriver detta och tänker på det så känner jag plötsligt hur en tår rullar nedför min kind. Musik, så oerhört mäktig. Så våldsamt vacker, så våldsamt stark. Music was my first love and it will be my last. Precis så, just så.



Music

0 Läs mer >>

Det där leendet. Som alltid slår det omkull mig fullständigt. Som alltid hittar det sin väg rakt in i mitt hjärta på ett sätt inget annat gör. Unikt. Den vackraste människa jag någonsin fått uppleva. Jag ser henne där på fotot och blir som alltid fullständigt berusad av den briljans som är hennes. Fullständighet och perfektion. Jag ser henne luta sitt huvud mot hans axel. Så jag vet mycket väl att leende är ämnat honom och ingen annan. Kärleken och förälskelsen hon bär is sitt hjärta är hans och ingen annans. Adressen en enkom hans. Hon har hittat sitt fullkomliga hem till sist. Jag flyttar blicken till honom och plötsligt genereras något helt annat inom mig. Som alltid får han mig att känna mig otillräcklig. Som alltid får han mig att känna mig fullständigt underlägsen. Blek och svag. Ett ingenting. En parmiddag och en konsert. Vin, musik och öl. Ett sammanhang jag avundas honom djupt. Avundsjukan övermannar mig återigen. Total och skoningslös. Återigen tvingar den ner mig på marken. Jag inser att min återkomst till konsertscenen fortfarande är långt borta. Så väldigt långt borta. Jag tänker på det där första mötet. Jag ser hur vi springer på varandra. Hur hon presenterar honom trots att hans namn nu är ett faktum. Ett namn till hans ansikte. Jag ser hur den där underlägsenheten manifesterar sig i mig i mötet. Jag ser hur jag spelar spelet. Hälsar och är mitt "vanliga glada jag". Skådespelet. Jag ser allt det där, men jag ser också det där andra. Hur jag så fort de är utom synhåll lämnar konserten. Hur jag flyr från hans närvaro. Försöker fly från känslan av genomskinlighet och att inte räcka till. En flykt från allt det där.

Så, en parmiddag i december. En konsert på Victoriateatern. Jag ser henne luta sitt huvud mot hans axel. Det perfekta leendet som är ämnat endast honom och inser att julen verkligen är i antågande. Insikten att jag måste stålsätta mig för vad som komma skall tar tag i mig. Ruskar om. Trots att december knappt börjat har den redan gett sig till känna. Julen och nyåret. Allt det där jag fruktat och väntat på äntrar scenen. Som den gör varje år. Trots att högtiden inte börjat än sätter den redan sina spår i mig. En första julklapp där i vaggan av december. Allt är i antågande.


I antågande

0 Läs mer >>

December. Med datumet kommer julen. Biljetten till Joel Alme ligger oförbrukad på bordet och jag inser att pausen är över. Jag försöker hitta tillbaka till känslan som genererades där vid hennes födelsedag men slinker ohjälpligt in på femtioårsfesten istället. Jag stretar emot men hamnar där ändå. Hon likväl som jag vet att min närvaro där var en omöjlighet. Trots värmande ord i svaret på födelsedagshälsingen så delar vi garanterat den vetskapen. Jag vet inte varför men jag tittar på bilderna från festen. Plötsligt ser jag dem i en sekvens jag inte noterat tidigare. I en sista bild. Jag ser hans hand på hennes höft. Deras dans. Deras extraordinära kärlek. Hans skjorta hänger utanför byxorna efter en kvälls festande. Men det är egentligen ingen bild jag inte sett tidigare. Jag har sett dem dansa där tusentals gånger redan.  Jag har sett dem kyssas i tät omfattning. Allt det där har redan spelats upp för mig så många gånger. Scenen har satts upp vid otaliga tillfällen i mitt inre. Bilderna. Känslorna. Så det är inget nytt. Jag tänker på julen som är i antågande. Tänker på deras hem där högtiden gör sin existens så närvarande. Pynt och kärlek. Deras nya äventyr. Kanske tog de beslutet just där på femtioårsfesten. Kanske frågade han henne just i dansen när han höll sin hand på hennes höft. Ska vi? Vill du? Jag vet inte varför men den första december börjar det åter igen. Jag skruvar upp stereon och flyr ett tag. Men bilden av två människor och en tanke har jag svårt att skaka av mig. Kärlek och förälskelse. Den unika åtrån de delar. Plötsligt känner jag att jul- och nyårshelgen är på väg. Plötsligt hör jag hur den knackar på dörren. 31 dagar att bocka av. 31 dagar som återstår. 31 dagar.

31 dagar!

0 Läs mer >>
Hennes födelsedag. Det är ett datum som sitter etsat i mig. Djupt och permanent. När jag blir gammal och dement kommer det troligtvis vara det sista datum som kommer att försvinna. Min egen födelsedag kommer att läggas på glömskans hög långt innan dess. Som en fyr står den fast där mitt i den mörka hösten. Hennes datum.  Precis där i början av veckan skriver jag några ord. En gratulation. Jag minns min egen födelsedag, minns vad orden gjorde, vad de alltid gör. För en stund glömmer jag den annalkande julen och nyåret. För en stund bleknar hans konturer i bilderna som cirkulerar i mitt medvetande. Allt det som tidigare snurrat där tystnar för en stund. Deras flytt, julförberedelserna och kyssen när klockan slår tolv på nyårsafton. För en stund försvinner allt det där och det är som om jag bara finns där för en stund. Röken skingras. Som om jag plötsligt står där i ljuset av ett datum som spelar roll. Ett datum som alltid finns där som en oas av värme i en mörk årstid. Hennes datum.

Som en fyr